Det är så intressant det här med att diskutera att unna sig. Jag har skrivit om detta tidigare också, det kanske inte blir något nytt men det är många tankar som går genom huvudet när jag återkommer till det här ämnet mellan varven.
Varför är det dom mest ohälsosamma som säger ”man måste ju leva också”? Vad betyder det?
Jag tror ett av dom stora problemen när det gäller vikt och diabetes och annat kopplat till livsstil är att vi totalt har omvänt vad det betyder att njuta av tillvaron. För vi har fått för oss att det betyder att man ska äta något gott. Eller att man ska vara icke-aktiv på något sätt. En hängmatta är ju liksom mycket mer ikoniskt för att må bra och ha ro än det är att ta en joggingtur. Missförstå mig inte, hängmattan är ett toppensätt att må bra också, men målsättningarna vi har är något annat.
När jag haft coaching eller grupper så har jag haft några frågeställningar som var och en får fundera på, och det blir genast väldigt intressant det som händer med olika personer när dessa frågor kommer.
Varför äter jag nu? Hur länge har jag varit stilla nu? Det är två väldigt intressanta frågeställningar.
Den egentliga fysiologiska anledningen som finns för att äta är för att det finns ett näringsbehov som kroppen måste tillfredsställa genom att tillföra mat. That’s it!
Men anledningarna som vi ger är hur många som helst, att vi är ledsna, glada, firar, att vi är trötta, att vi är hungriga, att vi är sugna att vi måste ju få leva lite. Att vi tittar på teve, att vi nyss har tränat. Alltså listan kan göras precis hur lång som helst. Det behöver inte vara något fel, och det är det som är grejen. Om vi inte drabbas av ohälsa kan vi både snaska och röka och supa och vad vi nu önskar att vi ska göra. Det är när vi drabbas av ohälsa som vi måste hantera det.
Där kommer orättvisan in, för alla drabbas inte av det, i alla fall inte nu, och i alla fall inte mätbart. Alltså mer människor dör per år av överätning än av svält som det är just nu, så nog drabbar det oss ändå.
Jag tror att för att lyckas att viktminska, att ta tag i sin hälsa så måste vi göra om hela tankesystemet. Vi måste höja vårt egenvärde. Det handlar inte om att inte unna sig saker – tvärtom handlar det om att unna sig att må bra. För det är den yttersta gåvan man kan ge sig själv. När du vill äta något gott som kanske inte är superhälsosamt så gör du det, och det är helt okej. Du står för det som en vuxen, du är inget offer för dina matvanor och du råkar inte. Du äger dina handlingar. Men på samma sätt kan du också skippa det där ohälsosamma nästa kväll, för att du vet att du behöver det.
Det är enkelt att gå ner i vikt. Faktiskt. Det svåra är att göra det med rätt attityd och att livslångt förstå att det finns massvis med andra fantastiska saker som man kan göra för att visa sig självkärlek utöver den där godispåsen. Att röra på sig är en av dom. Vi måste lära oss att rörelse och träning inte är plågsamt eller elände. Vi är skapta för att röra på oss. Välj ut en muskel på kroppen och titta på vilken otrolig flexibilitet som våra leder och muskler har. I decennium har vetenskapsmän försökt att återskapa rörelsemönstret av en människa i robotar eller AI men har knappt kommit halvvägs. Vi har dom mest avancerade systemen för balsans, explosivitet och rörelse. Men vad gör vi av detta? Var fjärde diabetiker rör sig mindre än 30 minuter PER VECKA. Det är sju gånger så lite som WHO rekommenderar och då har vi inte ens börjat prata om träning.
Det är därför jag tänker att vi måste ändra hela fundamentet. Gör något annat för att unna dig självkärlek. Dansa, älska, promenera, träna, var med dina barn, ta en cykeltur, bada, onanera, spela gitarr gör vad du vill egentligen så länge som det är kalorifritt. Det finns hur mycket saker som helst som går att välja!
Har du dessutom en känslomässig anknytning till mat, som är starkare än den naturliga som vi har medfödd så behöver du jobba med den. Det räcker inte att du går ner i vikt om du känner dig lurad på livet på grund av att du inte får snaska. Det gör inte det.
Visserligen finns det fysiologiska anledningar till att man blir hungrig och sugen, och dessa är starkt kopplade till insulinresistens. Så kämpar du ett tag kan dessa försvinna. Men dom känslomässiga måste du också jobba med. Jag rekommenderar att testa fasta. Om det passar din medicinering givetvis. Se vad som händer med ditt sinne när du inte får stoppa något i munnen hela tiden. Lär dig psykologiskt att din kraft inte kommer bara av att du stoppat i dig mat. Då kanske du kan förändra beteendet på djupet.
Oavsett om du klarar det eller inte så hoppas jag att det är solklart att du förtjänar att må bra och vara hälsosam. Det handlar om ditt riktiga egenvärde, och ditt liv. Hoppas du kan lyckas!
Läs mer:
Insulinresistens 1 2 3 4
Nydebuterad diabetiker
Hur har du gjort?
Det måste inte alltid kännas bra…
