Fråga vem du vill som gjort en förändring i sitt liv. Det är inte bara utifrån hälsa eller vikt, utan alltsammans. Den som exponerat sig för ångestproblematik, den som haft tvångsmässighet och gjort en förändring. Den som återhämtat sig efter att ha varit svårt sjuk. Den som behöver med viktreduktion hantera sin diabetes. Ingen av dessa människor kommer att säga att det “kändes skönt hela tiden”

För det gör det inte.

Ändå föreställer vi oss att det ska göra det. Vissa kallar det för att man måste ju leva också. Vissa pratar om att det måste vara hållbart. Dessa saker stämmer givetvis också. Vi måste leva också, och det måste vara hållbart. Men anledningen till att du är på väg att göra en förändring är ju för att det inte är hållbart att leva såhär, eller hur? Förändringen behöver du däremot äga själv, det tror jag helt klart att är viktigast. När du börjar en omställning till lågkolhydratkost med att kika på vilka bakverk du kan äta då, kanske du börjar i fel ända. Tillfredsställelsen av att lyssna på ångesten eller att äta det där goda behöver du vänja dig av med också. Det kommer inte alltid att kännas bra. Så enkelt är det.

Däremot kommer det att bli bättre. För när du dagligen gör förändringar för att ditt liv ska bli bättre kommer det att ge resultat. Det handlar bara om att vara uppmärksam på vilka resultat det faktiskt ger. Att mäta sin egna upplevelse är svårt, och ofta tänker ångestpatienten att den ju inte kommer kunna stå inför en publik och prata imorgon (orimliga förväntningar) eller den överviktige ser ingenting på vågen (tittar på fel saker). Men det finns andra förändringar som sker också. Självkänsla, att enklare saker går ännu enklare, att du är piggare eller modigare. Att du är lyckligare.

Att förändra något tar tid, och är otroligt krävande. Därför är det också jobbigt. Du får betalt först när det är avklarat. Står du still en plats blir du kvar där, så sjunger Winnerbäck, och så är det. Gör du samma sak idag, som du gjorde igår så kommer du inte att få någon förändring. Du kommer må på ungefär samma sätt.

Starta din förändring nu, inte för min skull, men för din. Det kommer vara värt det!

(Jag har visserligen läst väldigt mycket forskning och lyckats få min diabetes att lysa med sin frånvaro, men den här texten är fortfarande bara mina egna tankar. Den ska läsas snarast med ett filosofiskt perspektiv från någon som ändå har en del kunskap)

Gällande diabetes som sjukdom, måste vi först förstå att dessa sjukdomar kan se väldigt olika ut. Några har ett problem med pankreas vilket gör att dessa människors kroppar inte kan tillverka tillräckligt med insulin för att hålla nere blodsockret. Några är kraftigt överviktiga och fettlever tillsammans med bukfetma har gjort så att insulinsvaret inte är tillräckligt. Några har levt så i flera decennium och har inte längre en fullt fungerande bukspottskörtel. Det finns givetvis hur många exempel som helst, att vara med i en bilolycka och skada bukspottkörteln kan också leda till diabetes.

Vad är gemensamt för alla dessa då? Vad är egentligen diabetes? Diabetes är ju en diagnos som samlar alla som har för högt blodsocker. Egentligen är en diagnos bara ett sätt att kategorisera patienter på, det ska man ha i åtanke när man tänker på det. Det säger egentligen inte jättemycket om dig som individ, mer än att ditt blodsocker är för högt.

Men varför är det för högt? Här kommer den intressanta frågeställningen. För när vi kan svara på den så kan vi också behandla orsaken till problemet. Många tittar på sin blodsockermätare och efter medicinering ser dom att blodsockret är lägre, och då känns det som att man kommit åt sjukdomen. Vi kommer att komma tillbaka till att blodsockermätning är ett helt okej sätt att kontrollera sin sjukdom, men det är långt ifrån hela sanningen.

Vi måste ta reda på varför vi har diabetes. Alla ska kunna svara på den frågan med så stor säkerhet som möjligt, och vi ska vara medvetna om att sjukvården kan vara mindre intresserade av att göra den här analysen. Det spelar egentligen ingen roll för dem varför du har den, eftersom det viktiga är att få ner blodsockret. Där är väl all vetenskap helt överens, men vi ska också komma ihåg att den andra anledningen till varför man kan ha en läkare som visar mindre intresse för det är för att det beror på din livsstil. Jamen det kan dom väl säga då? Den som litar på vetenskap och statistik vet att det är väldigt liten chans att människor faktiskt förändrar sin livsstil och gör det tillräckligt länge för att det ska fungera, därför tittar man på medicinska lösningar istället.

Men inte nog med det, många missar att det är livsstilen för att patienter är väldigt dåliga på att uppskatta sitt egna intag av mat, och man blir lurad av vikt eller BMI eller träning.
Det finns människor som tränar 3-4 gånger i veckan, ser hyfsade ut i kroppen men ändå har för mycket kroppsfett på buken. Det finns dom som inte tränar så mycket, är både lätta och har rätt BMI, men som har en kropp som mestadels består av fett och därför är både underviktiga muskelmässigt och överviktiga fettmässigt men summan blir att de hamnar på normalvikt enligt tabeller.

Här kan vi som patienter ta hjälp av vetenskapen, det har visat sig att mellan 85 och 90% av alla som har diabetes blir symptomfria efter att dom gått ner 15 kg eller mer. Ha det i åtanke. Dyker nu tanken upp hos dig “Jamen jag är redan så mager, jag vill inte gå ner i vikt” Så vill jag att du läser detta : Fet trots normalt BMI – kanske stämmer det också på dig?
Det andra som man måste komma ihåg är att man kan leva väldigt nyttigt, med träning, god sömn och hyfsat stressfritt men ändå väga för mycket. Kosten är oftast det stora problemet, och även om träningen är jättebra för hälsan så ger den inte särskilt stora effekter på vikten. Det är tyvärr sanningen.

Men du måste börja med att ställa krav på din vårdgivare att få dessa svar om du är osäker. Med osäker menar jag, om du ärligt känner att du inte har någon övervikt på buken, om du inte kan koppla din sjukdom till för mycket snabbmat eller för lite rörelse. Annars kan du anta att det är fettmängden på buken som är problemet, och då kan du sikta på att gå ner 15kg och se om det blir bättre. Det är egentligen en väldigt svår sak, men det kan visa sig vara värt det för att du ska slippa många år av medicinering.

För nu går vi tillbaka till blodsockret igen, som jag sa är detta ett värde som otvivelaktigt står i direkt paritet med följdsjukdomar. Får du ner sockret så får du mer hälsa i ditt liv. Så är det bara. Men det luriga här är på vilket sätt du får ner sockret, och då måste vi förstå att 90% av oss är insulinresistenta. Det betyder att för oss har det varit en process att komma till att blodsockret blivit för högt, det har inte skett över en dag, och även om det har haft ärftliga faktorer så har det krävts att vi aktiverat dessa gener under lång tid. Vissa forskare menar att det kan handla om hela decennium innan sjukdomen helt manifesterar sig. För först höjs insulinnivåerna.
Enkelt förklarat så behövs insulin för att sänka blodsockret. Funktionen är livsviktig, vi äter något som blir till blodsocker, när kroppen upptäcker att blodet börjar bli sötare så aktiveras hormoner som ska nyttja denna energi och skicka ut den i muskler där den behövs. Hos den insulinresistenta så säger mottagaren av energin ifrån, här skulle det ju vara intressant att forska mer, för kanske säger muskeln ifrån för att den redan fått tillräckligt, kanske är det en skyddsmekanism för att vi inte ska bli för tjocka, det vet vi väl egentligen inte. Men mottagaren av energin säger ifrån. Det som händer med bukspottskörteln då är att den ser att blodsockret inte sänks tillräckligt och då skickar den på ytterligare insulin, och då får mottagaren ge sig och blodsockret sänks. Problemet avhjälpt. Detta kommer sen ske massvis med gånger under en lång period, och likt alkoholisten som behöver mer sprit för att få samma effekt, så kommer muskler (mottagare) att behöva mer insulin för att acceptera att ta emot blodsockret. Vid det här laget så är ditt blodsocker fortfarande helt okej. Det är möjligt att den duktige läkaren kan se att det höjt sig något, men den kommer fortfarande säga att ditt blodsocker håller sig inom ramarna, detta trots att din sjukdom sen länge håller på att manifestera sig i din kropp.

Sen kommer dagen när bukspottskörteln inte längre kan pressa ut tillräckligt med insulin för att hålla nere blodsockret, den kanske pressar ut 2-10 gånger så mycket insulin som hos en normal människa vid det här laget, och du har blivit prediabetiker eller diabetiker. Du har fått en kronisk sjukdom som ger dig för högt blodsocker. Det är ett ord som jag inte tror på, men förstår att det nyttjas. Alltså kroniskt. Det är klart att en människa som betett sig på ett sätt i 20 år kommer fortsätta bete sig så, så det kroniska är möjligen livsstilen som är väldigt svårt att ändra på. Många beskriver sin diabetes, även typ2 diabetiker, som att de inte kan skapa tillräckligt med insulin. Sanningen är dock att man har en bukspottskörtel i dessa fall som producerar långt mer insulin än en vanlig dödlig gör, men den detaljen har man inte riktigt förstått.

Nu är det dags att behandla sjukdomen, då finns en del mediciner. Metformin som är den vanligaste är superbra, för den gör mottagaren av insulin mer känslig för insulin, alltså krävs mindre från bukspottskörteln som fått jobbat arslet av sig under väldigt lång tid för att hålla nere blodsockret, tyvärr är det många som inte tål den medicinen. Då erbjuds istället diverse mediciner som ger bukspottskörteln ännu mer fart, kanske kan den trimmas mer, och många gånger fungerar det i alla fall en period. Dessa överbelastningar av bukspottskörteln mäts inte i vården, utan man tittar på blodsockret. Det förbättras, alltså är man nöjd med insatsen.

Men vi har bara symptombehandlat sjukdomen, som beror på insulinresistens, och där en av sakerna vi behöver fixa snabbt är att vår kropp behöver alldeles för mycket insulin för att fungera.

Vetenskapen säger att inom 10 år behöver de flesta patienter behandlas med insulin. Jag tror att det beror på att vi symptombehandlar. Hjälper vi inte själva kärnan till problemet kommer det komma en dag när bukspottskörteln inte längre orkar. Det känns självklart när man tänker på det såhär, så istället för att sikta på ett lågt blodsocker borde vi sikta på långa insulinvärden (och lågt blodsocker)

Det finns metoder för att räkna ut sin insulinresistens  men det kan vara svårt för vården att acceptera att du vill göra det. Det är prov som är svåra att tyda, och dom kostar en del. Istället kanske du ska tänka att du har en del insulinresistens, och se hur mycket du kan påverka din hälsa genom det fokuset.

Insulinresistens kan botas, detta sker genom viktnedgång på buken. Då backar den potentiellt helt och hållet. Det är den långsiktiga lösningen.

Den kortsiktiga lösningen är att äta mindre saker som kräver insulin (kolhydrater av alla sorter kräver mycket insulin, raffinerade produkter kräver mer än naturliga, drycker med socker, frukt, bröd, ris, pasta osv)
Även promenader med inte för högt tempo är en bra vid behov medicin.

Mitt emellan finns styrketräning och konditionsträning. Det kan höja ditt blodsocker tillfälligt, men en kropp med mer muskelmassa och hjärtkapacitet tål mer socker, och blir mindre resistent av det också.

Skulle det vara så att du tillhör de 10% som har andra problem än insulinresistens så kommer åtgärden att minska bukfett och öka rörelse fortfarande inte vara bortkastat. Det kommer göra dig starkare och friskare, ge dig bättre blodfetter och blodsocker och göra dig piggare ändå, men kanske räcker det inte hela vägen bara.

Såhär kan någon med kraftig insulinresistens se ut i kroppen, men det behöver inte nödvändigtvis vara så uppenbart.