Det här inlägget skriver jag för att jag lärt mig något de senaste tre åren som varit fundamentalt. Framförallt för min viktnedgång. Det jag skriver om här är inte att svälta sig själv, eller att späka sig själv. Det går att tolka det så om man vill vara negativt inställd till det. Men det är fortfarande inte så. Jag äter stora mängder mat, och jag njuter av mat. Men kakhålet måste inte alltid fyllas.
Övervikt skyller vi ofta på matråd, hur mycket vi motionerar, vad det är för något vi stoppar i oss, och allt det är sant till en viss del. Humör och psykiskt mående är givetvis också faktorer. Faktum är att det finns hur mycket faktorer som helst som kan kopplas till övervikt. Vår relation till mat är oftast problematiskt. Det är väldigt få överviktiga människor som jag träffat, mig själv inräknat, som haft en sund relation till mat i allmänhet. Tröstätande och hetsätande är en sak, men bara den generella attityden till mat är något som vi helt och hållet har missat.
Det första vi måste lära oss är att vi är djur. Jag upplever att den här vetenskapen och tankeförändringen hjälpt mig mest. Vi behöver inte äta med en viss tids mellanrum. Eller det är inte riktigt sant, men tiden är inte 3 timmar eller 6 timmar. Faktum är att om vi inte är kraftigt underviktiga så kan vi vänta med att äta rätt länge utan att det är farligt. Tvärtom, det är nyttigt för kroppen. Vi har fettreserver och reserver av kolhydrater i kroppen, och dessa nyttjar våran kropp oavsett. Att lära sig hur fysiologiskt kroppen faktiskt helt och hållet klarar sig utan mat hjälpte mig mycket att förstå att t.ex hoppa över en måltid (För att alternativet är skit) inte alls är så tokigt.
Det ska dock inte ske som ett straff eller som en späkning som jag sade innan, utan som det minst dåliga av flera alternativ.
Myten om att vi får lågt blodsocker måste vi också helt städa bort. Det är insulinbehandlade patienter som får lågt blodsocker. Vi andra får lägre blodsocker, och ibland är det otrevligt lågt, det kan t.om kännas läskigt om kroppen fått bränna ur sig ordentligt. Men det är helt ofarligt, och det stabiliseras. Ingen gång är blodsockret så stabilt i din kropp som när du inte äter. Faktum är (lita på mig, har testat flera tusen gånger) att blodsockret i regel blir lägre av att du äter massa skit, än det blir av att du inte äter något alls. På grund av insulinresponsen.
Sen behöver vi kika på den känslomässiga kopplingen vi har till mat för den är sällan förtjänstfull. Vi äter för att vi är glada, för att vi är ledsna, för att vi förtjänar det. Kanske kan vi titta extra på det här med att förtjäna det. För det är en tankemiss. En människa som har som målsättning att gå ner i vikt eller hålla vikten borde väl snarare förtjäna resultat än att förtjäna att äta. Vi börjar dieter med att lära oss vilka snacks vi kan stoppa i oss, för det är så vårt sinneslag ser ut. Vi måste fylla kakhålet hela tiden, och det blir väldigt svårt att hålla vikt eller gå ner i vikt oavsett vilken strategi som vi använder oss av.
Många av oss har mat som det ända sättet att belöna sig själv också. Vilket blir oerhört problematiskt. Vi måste utvidga den tanken, bredda vårt sätt att ge oss själva belöningar. Helt enkelt justera om i belöningsmekanismen i kroppen. Att ersätta ett osunt belönande med ett annat kan vara riskbeteende, det kan bli så att man shoppar sönder sig istället. Men försök att hitta saker som inte handlar om mat eller dryck, utan något annat. Tid. Saker som känns skönt med kroppen, jag tänker allt från fotbad till samlag. Ett varmt bad. En promenad i solen. Det kommer inte att motsvara känslan av att äta en chokladkaka, särskilt inte om du är skadad på det sättet. Inte direkt. Men på sikt så kommer det faktiskt göra det. Det finns ingenting som man sover så gott av som känslan av att man gjort bra val för sig själv, och det förtjänar du också.
För i slutändan tror jag att många av de här frågorna, på riktigt, handlar om självvärde. Jag vet inte hur många människor som nästan som ett självskadande beteende, äter det där dom inte borde äta, och sen avskyr sig själv efteråt för att de ätit det. Problemet stannar inte sällan där heller, utan då kommer man in i tanken att ”äsch, det spelar ingen roll” och det har gått sju dagar av ren dekadens innan man vaknar. För att synen är suddig. Eller för att man mår så dåligt att man inte står ut längre.
Det handlar också just därför också om att förlåta sig själv. Nu gjorde jag ett avbrott. Det räcker. Jag återgår efter att jag gjort det här avbrottet. För skuld och skam och dekadens kommer inte hjälpa dig att nå dina mål. Inte en chans. Dessa känslor är djävulens påhitt, om man nu vill se det så, de är där för att förstöra för dig. Vill du göra ett avbrott, så gör det och var nöjd med det. Ta nya tag igen efter avbrottet. Det är inte konstigare än så. För det är inte avvikelserna som är problemet, inte alls, det är tiden mellan avvikelserna. Förhoppningsvis blir det längre och längre ju mer tiden går.
