Medan lågkolhydratkost varit räddningen för mig, både i diabetes typ2 och i svårigheter kring extrem hunger och sug, så finns det en sak som jag reagerat på med tankarna bakom LCHF och Lågkolhydratkost. Nämligen insulintesen. Jag är som jag sa själv diabetiker, och därför har jag intresserat mig otroligt mycket för just kost och vetenskapen runt diabetes.
I alla fall, av en slump kom jag att läsa om vassleprotein och att det är fördelaktigt för diabetes. Jag hade alltså nu under ett helt år hållt mig inom ramarna (nästan) för LCHF, tappat otroliga mängder fettvikt, och blivit frisk från många andra åkommor. Dessutom hade min diabetes backat och vänt. Men vassleprotein visade sig vara extremt insulinkrävande, och ändå hade det en balanserande effekt för blodsockret hos patienter med typ 2 diabetes.
Så jag forskade vidare, och kom sen i kontakt med listor som kallas insulinindex. Det är helt enkelt ett index på hur mycket insulin som kroppen behöver producera för olika matvaror. Man har tagit 250kcal av matvarorna, och sen har man mätt. Såhär ser en sådan lista ut (2)
När jag såg den här listan, så kom jag återigen att tänka på det med vassleproteinet. Som trots större mängder insulin fortfarande verkade stabiliserande på blodsockret. För här kan vi t.ex se att ost kräver otaligt mycket mer insulin än all-bran flingor t.ex, och inom lågkolhydratkost är ju flingorna ett big nono medan osten är helt okej. Eller hur?
Det finns givetvis fler exempel som gör att man drar öronen till sig. Enligt insulinutsöndringen då skulle pasta vara bättre att äta än kött eller fisk också. Jag har diskuterat detta med flera LCHF förespråkare och fått svaret att resistens gör att det ser annorlunda ut i praktiken. Jag har försökt att ha det i åtanke också, men om det är så att vi alla är kraftigt resistenta så borde ju fortfarande sakligheten i listan vara kvar, om än med större staplar. Det finns ingen anledning till att vi skulle vara mer resistenta mot en sorts matvaror än en annan sort. I alla fall inte såsom jag ser det.
Nej, troligen är nog mer av svaret på varför vi mår så bra just blodsockret. Det är korrekt att blodsockret är otroligt beroende av insulinet, men det kanske inte alls är hela sanningen. Jag har ju också, detta är dock inget vetenskapligt eftersom jag gjort det endast på mig själv, mätt mitt blodsocker 1000-tals gånger under dessa två år som insjuknad. Jag har absolut sett att om jag hamnar lägre så har jag en tendens att bli mer hungrig, och om jag hamnar högre så har jag istället en tendens att inte vilja äta riktigt, och sen faller blodsockret i efterhand och då blir jag överdrivet hungrig istället. Det har helt eliminerats när jag hållt mig på en lågkolhydratskost.
En annan sak som pratas om med insulin, är att höga insulinnivåer gör oss tjocka. Men här tänker jag att det likaväl kan förklaras tvärtom, många tjocka har höga insulinnivåer. Kikar vi på insulinresistens så handlar det om 10 % av befolkningen, som helt enkelt via metabola sjukdomar ådragit sig insulinresistens (1). Dessa personer svarar sämre på insulin, och deras kroppar måste därför producera mer insulin. Det är dock mer ett resultat av övervikten än det är att övervikten är ett resultat av insulinet, såsom jag tolkar det.
Något som mer sägs är att insulin gör oss hungriga. Men experiment säger tvärtom, insulin gör oss mätta (3) Detta har givetvis testats på människor också, med samma resultat. (4)
Så det är något i den här tesen som inte riktigt stämmer. Jag kommer tillbaka till blodsockret, för äter vi mat som frisätter mycket insulin för att vi blir höga i blodsockret, kanske t.om FÖR höga så kan vi få rekyleffekter. Där kroppen frisläpper för mycket insulin, och vi blir låga, givetvis inte farligt låga, men lägre än vi brukar. Då kan däremot hunger och sug bli en faktor. Men det är ju överätningen (av snabba kolhydrater och socker) som skapat det problemet – inte insulinet. Insulinet har ju bara reagerat som det ska.
Men om vi är resistenta då, är inte insulinet ett problem då? Det är ett problem med insulin då, och det är att insulinet inte fungerar som det ska. Där har du också anledningen till varför man bör kika mot lågkolhydratkost när man är eller misstänker att man är resistent, nämligen eftersom lågkolhydratkost minskar resistensen. (5)
Så, insulinet är inget problem alls som jag ser det. Men jag är givetvis öppen för diskussion om detta också. Det finns dock för många argument mot det för att jag ska kunna säga att det stämmer. Men saker som är kopplat till insulinet är definitivt av vikt för viktnedgång och hälsa, det är jag också övertygad om. Som diabetiker rekommenderas du att ha ett så balanserat blodsocker som möjligt, och ett så lågt långtidssocker som möjligt. Jag har testat en hel del olika mat, visserligen är jag bara en person, men det är solklart för mig att den största balansen får jag via mat med liten del kolhydrater i. Det går att balansera sockret med långsamma kolhydrater också, men det går inte alls lika bra, helt ärligt, jag har testat. Så är det insulinresistens, prediabetes eller diabetes så är lågkolhydratkost utan tvekan en väg att gå. Det säger även rekommendationerna för diabetes. Handlar det ”bara” om att du är frisk och vill gå ner i vikt så kan det likaväl fungera då också. Som jag ser det finns det inga nackdelar med att ha ett balanserat socker.
Tror ni på insulintesen?
1. http://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=438
2. https://martinajohansson.se/insulinindex-ar-mer-intressant/
3.https://www.medicalnewstoday.com/releases/255558.php
4. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/17524176/
5. http://diabetesportalen.se/arkiv-foer-nyheter/faerre-kolhydrater-baettre-insulinkaenslighet-paa-bara-en-dag/