Saxat från internetmedicin
”Cirka 80-90 % av patienter med typ 2-diabetes uppvisar insulinresistens, som också tidsmässigt föregår den kliniska debuten av sjukdomen. Insulinresistens och nedsatt glukostolerans (ett förstadium till typ 2-diabetes) medför båda ökad risk för kardiovaskulär sjukdom.”
320.000 – 360.000 personer handlar det om. Totaltär 400.000 personer diagnostiserade med Diabetes typ 2 i Sverige. Idag. Utöver det pratar man om 150 000 som ej ännu fått diagnosen
Hur ser då medicineringen ut för dessa personer? Det står i klartext att kost och motion är det första, primära sättet att hantera sjukdomen på. Men lyssnar man till människor som berättar sina historier så har de först och främst fått mediciner. Vad är det för typ av mediciner som delas ut då?
Insulin eller insulinboostare. Här hittar vi mediciner som på olika sätt gör att bukspottkörteln producerar extra insulin och på så sätt får vi ner blodsockret. Till en patient som alltså OFTA har problemet att den inte kan tillgodoräkna sig insulinet som den redan normalt har producerat så pressar man produktionen. Effekt på insulinresistensen är att den inte blir bättre eller försämras.
Metformin
En medicin som gör att levern producerar mindre socker, vilket får ner sockernivåerna. Potentiellt kanske också sänker insulinnivåerna litegrand, men vi pratar om en 20% förbättring av insulinresistensen med den här typen av medicin.
Pioglitazon
Första generationen av dessa mediciner är avskrivna. Men det är en medicin som förskrivs mot just insulinresistens, och den tycks ge viss effekt och även en mer långsiktig effekt. Har dock inte hört många patienter som nyttjar den typen av medicin.
Samtliga mediciner om man läser på FASS säger att först ska kost och motionsförändringar ha försökts och när det inte räcker för att få ner resistensen eller blodsockret så kan medicinerna läggas till. Jag har inte upplevelsen att det är arbetsordningen för diabetiker i många fall. Vi ser i regel nyttjande av mediciner i första hand alltid.
Det som fungerar dock, viktminskning, muskelmasseökning, motion. Det blir ju högst intressant. Mediciner som boostar insulinproduktionen eller som är insulin kommer hindra patienterna att gå ner i vikt – som kanske är det bästa sättet för att faktiskt minska sin resistens. Handlar det om patienter som redan är normalviktiga kanske en muskelmasseökning eller motionsökning kan räcka. Men det är oerhört många typ 2 diabetiker som sitter på extrema doseringar av medicin, de kan t.om hålla sitt blodsocker på en normal nivå men samtidigt som de gör det, så försämras deras grundproblem. deras insulinresistens, och med en dålig kost och lite motion så kommer bukspottskörteln att gå i väggen tillslut. Eller så håller den, men det som gör dem sjuka har inte ens behandlats. Det är fan oroande. Ju mer jag lärt mig om den här sjukdomen, ju mer inser jag att det här är ett stort problem. Typ2 diabetiker är dem som ökar mest. Det finns en förklaring till det kanske.
Problemet uppstår om vi bara ser detta som arvsanlag och otur. För visst ingår det också, men vi medicinbehandlar ett problem som egentligen är livsstilsrelaterat. Det är också så att inte alla blir diabetiker, så inte är det rättvist inte. Men bara för att grannen kan leva eländigt betyder inte det att det är otur att du inte kan göra det. Snarare att han har tur, eller så kommer han få betala för det i slutändan oavsett.
Avslutningsvis vill jag ändå säga, att diabetes typ 2 skulle teoretiskt sett kunna vara 100% insulinresistens och inget fel överhuvudtaget på bukspottskörteln. Som jag läser mig till det är det helt rimligt. Det betyder att oavsett om det är genetiskt att du fått den här resistensen, eller om det är ren jävla otur så kan du reda upp problemet med kost och motionsvanor. Sen kan det också vara så att din sjukdom baseras på och beror på annat. Jag är medveten om att variationera är enorma, och att vi kanske får problem i slutändan oavsett hur vi gör. Men vi tar emot mediciner som inte alls kommer åt problemet, och vi kommer att bli sämre och sämre om vi inte gör något åt det som är grundproblematiken. Insulinresistensen kanske inte är hela historien för dig, men skulle det skada om man fick bort den i alla fall, så att de mediciner du faktiskt nyttjar fungerar hundraprocentigt, och inte kräver att din bukspottskörtel arbetar övertid hela tiden.
Visst är det blodsockret som primärt ska ner, för det är farligt för kroppen att ha ett för högt blodsocker. Men frågan är om vi ska ta ner den med mediciner, ska vi inte då samtidigt ha en plan för att inte hamna sådär högt igen. Vi är värda det.
Ni kan läsa om hur jag backade min diagnos här, observera att jag inte är någon läkare eller att jag tror att jag har helt rätt svar. Allt jag skrivit ovanför är baserat på det jag läst, historier jag lyssnat på och mina egna erfarenheter. Jag är bara en simpel man, som på slutet har börjat fundera över om vi inte kan ställa högre krav på både oss själva och vården. Det är förjävligt att vi fått den här sjukdomen, överjävligt, men det är ännu värre att vi inte behandlar den.