Det är förstås många som frågat mig efter inslaget på Diabetesgalan, hur jag har gjort för att bli kvitt mina symptom. Jag tänkte gå igenom mina 18 månader efter diagnosen med er här. Lägga lite kommentarer på hur det fungerade, men också lite teori på varför saker kanske har fungerat som de har gjort. Det är inte säkert att allting stämmer, men det är min berättelse och jag tar mig friheten att berätta den. Du kan inspireras av den om du vill. Du kan förkasta den också om du vill. Det är upp till dig.
Min story:
Mitt första blodsockervärde jag tog var 14. Det är på tok för högt. Ett fastevärde ska vara mellan 4 och 6 och därför fick jag ta ett till värde. Nästa värde var över 7, jag minns inte exakt. Men det bekräftade diabetes. Jag visste inte detta innan, men typ 2 diabetes är på många sätt olikt typ 1 diabetes, men den viktigaste skillnaden är nog ändå att typ2 diabetiker i regel har en egen insulinproduktion. Den produktionen har blivit högre och högre över tid för att hålla nere blodsockernivåerna, och slutligen orkar inte de höga nivåerna längre hålla nere sockret. Det beror inte bara på att det finns för mycket socker i blodet (att man ätit för mycket) utan också på att kroppen slutat reagera normalt på sitt egna insulin. Man har blivit insulinresistent. Det är något som 1 miljon människor i Sverige beräknas vara i skrivandets stund, men när resistensen blir så kraftig att man ej längre kan hålla nere sockernivåerna så övergår det till att kallas diabetes.
Jag började med att äta lågkolhydratkost. Jag valde LCHF som min metod för jag tänkte att det fungerat för andra, så kanske kan fungera för mig. Alltså petade jag i mig framförallt fett och proteiner, och minst åt jag kolhydrater. Redan efter ett par veckor märkte jag skillnad på sockernivåerna, och långtidssockret vid första testen hade minskat med 10 enheter. Jag var inte inom friska nivåer, men på rätt väg utan tvekan.
Samtidigt som jag tog tag i det här med kosten beslöt jag mig för att minska ner på arbetet också, jag hade inte bara haft en dålig kosthållning de senaste åren. Jag hade även arbetat alldeles för mycket, ibland mer än dubbla heltider. Det var förstås en del av problemet också.
För att lära mig mer om sockernivåerna fortsatte jag att ta test beroende på vad jag åt. Det var rätt intressant faktiskt. Över tid blev värdena mindre och mindre höga, även om jag åt samma typ av mat.
Teori: När man är insulinresistent så höjs blodsockret tillslut till en gräns kroppen inte klarar av. Problemet är att man måste sänka sina insulinnivåer för att ge kroppen en ärlig chans att gå ner i vikt. Det är inte så att insulin = hög vikt. Men höga nivåer av insulin i kroppen gör att man blir mer hungrig, mer sugen och man får svårare att bränna fettet helt enkelt. När jag åt en kost som hade väldigt lite kolhydrater så kunde kroppen lugna sig med att producera en massa insulin, och därför blev det också möjligt att gå ner i vikt.
Jag tappade ungefär 25kg. Med en startvikt på 140kg var det absolut ingen fara, men jag tyckte att det känslomässigt var wierd. Jag tappade en av mina starkaste personlighetsdrag; att jag är störst. Det har alltid varit en del av mig, och jag fick lite panik. Därför beslutade jag mig för att börja träna. Jag började hemma med boxsäcken och fortsatte sen på gymmet här ute i Enviken. Vikten gick fortsatt neråt, men mycket mer försiktigt och jag kände själv att jag fick behålla vissa attribut som jag på ett psykologiskt plan faktiskt behövde.
Något som är intressant med det beslutet är att träning också har en väldigt positiv inverkan på just insulinresistens. Detta gäller även typ 1 diabetiker, eller vem som helst egentigen. Jag visste inte det då när jag började, men muskelmassa är en del av svaret på problemet insulinresistens, och därutöver är också motion överhuvudtaget väldigt bra för att kroppen ska bli bättre på att ta hand om sockernivåerna i blodet.
Detta var något jag klurade på länge innan jag läste till mig och förstod det ordentligt. Men det visade sig också vara något som kunde HÖJA sockret det här med hård träning. Jag oroade mig ganska markant när jag upptäckte att mitt socker blev högre av att jag sprang innan frukost, och det satte mig tillbaka lite. Jag beslöt mig för att lära mig mer om det, och det fanns kunskap. Det visade sig att även friska hade samma problem, för på morgonen är det mycket annat som påverkar blodsockret, och att köra hårt på tom mage kan alltså göra att levern producerar så pass mycket socker att blodsockret blir högre än om man ätit frukost. Liknande episoder har gjort att jag lärt mig mycket, men det är också klart att det är långt mer avancerat detta än att bara säga ”jag är kroniker, för jag har typ2 diabetes”
I alla fall så tappade jag ca 10kg till, närmare 15. Men det har gått väldigt sakta och nu verkar jag stå stilla i vikt. Jag har testat min sockertålighet på olika sätt genom att äta desserter, eller ibland också snaskat lite fredagsmys. Ibland mycket. Mest för att se hur sockret reagerade.
Jag minns i början av ”min resa” så kunde det enkelt passera 10 om jag åt något olämpligt, men nu för tiden är det sällan att det ens kommer upp till 8. Trots att det kan vara normala värden så länge som de backar, så verkar sockervärdet efter sött t.om blivit lägre än innan. Jag har förstås inte testat några längre episoder, men även under dansbandsveckan i malung (Jag är därifrån, dont judge) åt jag bröd och annat under en hel vecka utan att det ställde till det för mig.
I takt med att träningen har ökat. JUst nu tränar jag 3-4 ggr per vecka i snitt så har jag också lagt till mer kolhydrater i kosten. Jag är inte längre en fullfjädrad LCHF:are men jag äter utan tvekan kolhydratsreducerat. Jag ligger på ungefär 120g kolhydrater per dag i snitt, och det verkar passa min livsstil allra bäst. Jag upplever att strikt LCHF inte skulle fungera för mig just nu, och det mycket beroende på träningen. Vad beträffar löpning eller fotbollspelning är det oproblematiskt att inte ha kolhydrater. Jag kan springa hur långt som helst utan mat, och det verkar snarare ha blivit bättre av att jag lärt kroppen att kriga på utan kolhydrater. Men på gymmet upplever jag att jag tappar styrka av att vara allt för strikt. Däremot kan jag säga att det skulle fungera att äta en frikostig LCHF utan problem också, jag har bara hamnat på 120g och jag gör ingen större värdering av det.
Självfallet var jag innan diabetesen väldigt sjuk på andra sätt, dessa symptom har helt försvunnit. Jag har bland annat haft fruktansvärt ont i kroppen, ätit både neuromediciner och opiater. Haft väldiga problem med svamp på huden, svårigheter att sova och typ kronisk smärta i ryggen. Jag tog bort 11 olika mediciner som jag stod på när jag var på mitt års återbesök för min diabetes.
Frisk? Det heter ju inte frisk när det gäller typ2 diabetes, och det är okej för min del. Har du fått dina två värden över 7,0 är du sjuk, och det resten av livet. I alla fall enligt läkarna. Det får vi bara acceptera. Men frågan är dock hur trovärdigt det är. TYP2 diabetes kan slå sig på väldigt många olika sätt. Men 80% av typ2orna lider av insulinresistens. Insulinresistens lider också 1 miljon människor totalt av i Sverige. Några av dem får diabetes, några inte. Men insulinresistens är inte ett statiskt tillstånd. Det är föränderligt.
Sen kan det vara så att din bukspottskörtel också fått sig en kyss, att den inte jobbar på som den ska. Då förstår jag att det är svårt att inte bli frisk från den sjukdomen. Men hurvida det största problemet är resistensen eller din egna produktion det kanske inte ens är utrett. Vet man det inte, så satsa på att ge din kropp de bästa förutsättningarna du kan för att ta emot sitt insulin. Det borde vara alla diabetikers fokus alldeles oavsett. Det är där jag är just nu. Vi får väl se om jag kan hålla mig symptomfri tills imorgon eller inte. Men jag har nog med den nya kunskapen om mig själv, och om livet bestämt mig för att leva för idag.
Idag är jag frisk.
