Det är ju förstås inte alltid så enkelt det här med socker. För mig krävdes det diabetes 
innan jag insåg hur jag skött det. Tagit hand om det. Tagit ansvar för det. Det är inte sällan det är så jag fungerar. Antalet diabetesfall ökar ju i världen, särskilt diabetes 2, och särskilt i väst. Frågan är vilken politik som känns realistisk att köra med barnen sina, för å ena sidan så måste man vara ansvarsfull som förälder, de har mitt dna i sig, men samtidigt måste barnen också få vara barn.
Läs mer om hur jag hanterade min sjukdom här
Jag har kikat runt lite och ser att det finns flera olika skolor. Dels har vi dem som inte ger sina barn något sött alls. Man håller det länge från start, särskilt med första barnet och det tycks vara effektivt. Det blir svårare när de ska gå på kalas, eller blir bjudna på events. Men det kan fungera. Barnen upplever i regel inte att dom missar något om dom lär sig från början.
Å andra sidan finns dem som säger att barn behöver energi, och socker ja det är ju energi så kör i vind. Jag hamnar lite mitt emellan dessa två. Jag har funderat både en och två vändor innan jag bestämde mig för vad jag tyckte var rätt, och förstås har min fru varit med i diskussionerna också.
Barn behöver energi. Där håller jag också med, men vitt socker är en usel energikälla. Upp som en sol, ner som en pannkaka är ju vad man kan förvänta sig av den typen av socker. Barn har svårt ändå med skola, fritids, lära sig nya saker, behålla fokus, så vitt socker är aldrig en tjänst att erbjuda till barnen. Men samtidigt som jag nämnde innan är också socker en del av vår kultur och det går ju inte att t.ex gå på ett barnkalas utan att få i sig det.
Därför har vi istället skapat ett mer liberalt synsätt gällande socker, och det baseras på grundtesen just att barn är hungriga, barn behöver energi. När det är helg kan man festa till det med socker – men aldrig i ren form. Låt det vara en del av något som också innehåller fett, proteiner, kanske näringsämnen. En chokladkaka är långt bättre än en karamell som innehåller 99% kolhydrater, snabba såna. En chipspåse är också bättre, för i chips finns annat som barnen kan tillhandahålla sig. Jag säger inte att man ska äta chips och choklad dagligen för det, men till helgen kan det vara ett lämpligt fredagsmys. Fördelen med den typen av sötsaker som också innehåller fett och kanske lite protein är att det är mycket svårare att föräta sig på det. En karamellpåse triggar inte mättnad alls på sama sätt som choklad, glass, grädde, färska bär, nötter eller vad man nu gillar att äta. Då kan barnen också träna på att lita på sin egen mättnad. Jag skulle kunna säga att ta bort socker helt också var ett alternativ, men jag inbillar mig att det utanförskapet inte skulle gynna någon.
Socker narrar ju oss vuxna, klart att samma sak händer med ungarna, men troligtvis i kvadrat. Jag menar när nyfödda ska ta sin spruta så erbjuder man vadå som smärtlindring och lugnande? Just det, glukos, rent socker. För ungarna nästan kollapsar av det. Det borde berätta en historia för oss som vi ska ta på allvar. Vissa behöver diabetes för att begripa det, andra kanske innan. Det blir också snabbt så att andra vuxna säger ”Men lägg av nu” och att det nästan är ”jobbigt” när folk pratar om detta. Enligt mig handlar det om att vi inte vill inse hur elaka vi är mot våra kroppar, och ännu värre, våra barns.
Vad tänker du om socker och ungar?