Ätstörningar av typen anorexi och bulimi är livsfarliga diagnoser. Dessa dödar verkligen människor, på riktigt, och de är relativt vanliga ändå med 1/100 som har anorexi och 2/100 som har bulimi bland flickor i riskåldern 15-30 år.
Relationen till mat blir sjuk, och även relationen till kroppen. Det skiljer sig från selektiv ätstörning som inte handlar om viktkontroll eller energikontroll utan om att patienten endast äter ett fåtal saker, och blir restriktiv i sitt ätande. Dessa typer av problem blir vanligare och vanligare och i regel slår man inte särskilt mycket på trumman för selektivt ätande, eftersom patienten ändå får i sig den mat som den behöver. Det är dock inte säkert att det är tillräckligt med näring i den maten, många exempel innebär att man äter pannkakor och panerad kyckling dygnet runt, året om. Men eftersom sjukvården snarast ser till överlevnad så brukar man etablera resonemanget ”bättre än ingenting” på det mesta och därför gör man inte mycket åt det.
Dessa diagnoser kan visserligen lugna sig själva, särskilt det selektiva ätandet. Men många gånger så blir problemet större och större och tillslut behöver man behandling även för det. Anorexi och bulimi anser jag att alltid ska behandlas och skyndsamt dessutom, eftersom det är som jag nämnde innan farliga diagnoser.
Vad är då behandlingen för svårt selektivt ätande (AFRID) – jo hör och häpna. Att TRÄNA på att äta nya smaker. Vilket i slutändan är det man kanske skulle ha gjort från början i större utsträckning. Men med rädslan för att skapa tvång kring mat så får barn idag välja är min upplevelse. Rätt tidigt så kan det räcka att ett barn spottar ut och då erbjuder man något annat. Det var inte alls så när jag var liten. Resultatet? Att relationen som barnet får med sin äckelkänsla är att det är en livsviktig känsla och att den ska tas på största allvar, så stort allvar att man byter mat för dagen. Hur ska ett sådant barn någonsin lära sig att äta saker som kanske har lite annorlunda konsistens eller smakar på ett nytt sätt? Det är omöjligt. En del av att lära sig att äta saker är faktisk ren känslohantering, och där ska vi inte tvinga barn, men peppa och pusha barn att testa nya saker är inte elakt. Det är kärleksfullt.
När det gäller behandlingen av mer allvarliga ätstörningar så behöver patienten först och främst få en normal vikt, återhämta sig fysiskt någorlunda eftersom hjärnan inte är att lita på alls om den inte får tillräckligt med energi. Sedan kommer det att komma en dag när dessa patienter ska äta sin mat, och hantera den ångest som kommer med att äta den. För det handlar också om känslohantering. ”Man ska väl inte behöva ha ångest när man äter” säger nog de flesta. Jag också. Fy vad eländigt att behöva ha det. Därför så behöver man öva sig i att hantera den ångesten så att den inte blir så potent. Så potent att man hellre står över mat, eller hellre hanterar den med att stoppa fingrarna i halsen efteråt.
Men dagens föräldrar, inte minst i kretsar där det finns mycket autism och ADHD, har en helt annan idé om vad det innebär att vara människa. Det är så många som anser att svårigheter och det som är jobbigt ska hållas ifrån deras barn. Deras barn ska inte behöva ”plågas” eller ”träna på saker som man inte kan träna på” (detta är deras ord, inte mina) utan istället erbjudas alternativ. Nog kan jag förstå det perspektivet allt. När ens barn smärtar så gör det så ont i pappasjälen att knäna viker sig, men mitt jobb är inte att enbart göra deras tillvaro problemfri just nu. Mitt jobb är också att se till att de kan möta världen en vacker dag, och kanske få det liv som de önskar att få.
Men det är svårt att ha den här diskussionen utan att bli belastad som hjärtlös och strikt. Särskilt som man skulle jag kunna tänka mig. Det är som att det är mer hedersvärt att ens barn har det bra just idag, på en gång, än att de också får ett rikt liv på sikt. Jag tror inte på det. Vi måste hjälpas åt att göra livet enklare för framtiden också. Och att vara barn, inte minst med diagnoser av olika slag, är skitjobbigt. Varför försöka påstå något annat? Jag skulle gissa att varje dag resten av dessa barns liv kommer innehålla smärta och elände. Då är det bättre att bli vän med det (eller i alla fall kunna hantera det) än att försöka gömma sig för något som är ofrånkomligt.