ADHD är en diagnos som rymmer extrema variationer – inte bara stora, utan faktiskt extrema. Den omfattar dessutom beteenden som i sig är helt vanliga. Det betyder att någon utan diagnos – som ”Nisse” – mycket väl kan ha ett beteende som också förekommer hos någon med ADHD, och uppleva samma svårigheter i just det beteendet. Det är viktigt att komma ihåg: diagnosen innefattar ofta helt vardagliga problem, men när tillräckligt många av dessa förekommer samtidigt, över tid och påverkar livet negativt – då når man diagnosnivån. Det handlar alltså inte alltid om hur allvarliga enskilda svårigheter är, utan om bredden och mängden av dem.
ADHD rymmer en rad ”helt vanliga” symptom helt enkelt. Dessa kan sedan härledas i stor utsträckning, om inte helt, till de exekutiva funktionerna i våra hjärnor. Exekutiva funktioner är hjärnans dirigent. Dessa reglerar, organiserar, minns, och hanterar alla instrumenten som en människa innehåller. Med instrumenten kan vi tänka oss känslor, tankar och beteenden.
Att säga ”han kan inte, för han har ADHD” är således som att säga ”Den här ensemblen kan inte spela det där stycket”. Så kan det förstås vara med vissa stycken, men en ensemble som vill bli bättre på att spela musik och stycken behöver förstås utreda vad det är för problem. Är det så att man ska spela ett stycke som inte alls går att spela utan trombon – och man inte har någon trombon. Jamen då kanske man måste spela det stycket på ett annat sätt.
Men att bara säga att man inte kan spela stycket ger ingen som helst information om vad problemet är, och kanske gör att hela ensemblen känner sig lite sämre. Även om problemet var att ett instrument inte fanns tillgängligt eller var felstämt.
Det kan nämligen finnas en rad anledningar till att ett beteende inte fungerar hos en människa. Att kategorisera det som ”ADHD” blir ett på tok för stort perspektiv.
Kompensation, anpassning och verkliga problem
Så först måste vi reda ut var problemet är. Här får man vara väldigt pass på. För samma problem kan leda till helt olika konsekvenser, och samma konsekvenser kan också komma ur helt olika problem.
Exempel: Tage har problem att komma i tid till skolan. Han kommer alltid några minuter för sent. Problemet Tage har skulle kunna vara att han inte riktigt förstår hur lång tid det tar att åka med cykeln till skolan (planering) eller att han tappar farten på vägen och hittar spännande ekorrar eller tanter (fokus) det skulle också kunna komma av att han inte förmår att ta fram tillräckligt mycket motivation förrän det faktiskt är för sent (problem med initiativ eller motivation)
Resultatet är detsamma. Tage kommer inte till skolan i tid.
Tage kanske skulle hjälpas jättemycket av en klocka som påminde honom att åka om problemet är att komma iväg. Men om han blir avbruten efter vägen så skulle det inte ha någon effekt alls. Det vore en helt bortkastad anpassning i värsta fall. En tävlingsinriktad Tage kanske istället skulle få uppgiften att ta sig till skolan på en viss tid, och om han skickar tiden och lyckas fem dagar i rad så får han tio kronor bonus på veckopengen. Det sista om det behövs en extra motivation.
Tage blir världsmästare på bortförklaringar av att ständigt komma för sent – det kan vara hans kompensation. Eller så blir han skitsnabb på att cykla för att försöka vinna några sekunder varje dag i stunden när han inser att han är försenad. Alternativt tränar han sin sociala förmåga mer än något annat barn för att han ständigt pratar med spännande tanter. Detta är kompensationen – inte sällan är det sådana förmågor som gör oss till de vi är.
Det verkliga problemet blir om man försöker lyckas med något som man ständigt misslyckas med. Det är därför som det är så oerhört viktigt att gå på djupet med vad problemet faktiskt är. Kanske kommer Tage försent resten av lågstadiet. Men han har börjat att upptäcka sig själv när han pratar med tanterna, och därmed börjat att utveckla en förmåga att se när fokuset blev lite tokigt. Den lärdomen kan vara oerhört viktig för honom. När familjen där Tage bor har insett att just ”att han tappar fokus” är problemet så behöver de inte prata om ifall han kom försent eller inte. Istället kan man prata om ifall Tage upptäckte att han tappade resmålet. Man kanske kan låta Tage åka tidigare efter ett tag och ge honom tid för både tanter och att komma i tid. Men min uppfattning är att man många gånger konstaterar att Tage inte kan komma i tid. Kanske börjar skjutsa honom. Resultatet blir utebliven kompensationseffekt och utebliven träning på det som är problemet.
Så, om du själv eller ditt barn har ett ADHD-relaterat problem. Vad är det för problem? Och när ni anpassar eller åtgärdar det problemet – finns det fler problem? Eller blev saker och ting rätt normala efter det? Bägge sakerna är möjliga. Så undersök, och lär inte er själva eller barnen att ”på grund av ADHD så går det inte”. Prata om vad som är svårt – men var lite mer specifik. Det finns spännande slutsatser att dra här och ibland kan ett problem vara långt mycket mindre än man tror. Det är väl hoppfullt!?
