Enligt en studie från Umeå Universitet är det väldigt svårt att förutbestämma vem som kan få effekt av ADHD-medicin. Man försökte att se om det fanns någon faktor som kunde avslöja att det fanns större chans att medicinen fungerade – men man hittade alltså ingenting. En frågeställning som väcktes i studien var om ens alla barn skulle börja med medicin.
Det är oerhört svårt att avgöra om en ADHD-medicin fungerar eller inte. En förälder skulle kunna försöka ge sig på att avgöra det – men då blir det i regel praktiska saker. Går barnet oftare till skolan, eller verkar det vara mer fokuserat. Är barnet i fler konflikter? Man kanske minskar sina konflikter med 50% men samtidigt plågas ohyggligt av hur det är att undvika dem. Är det en förbättring? Ett barn kan tycka att de har lika mycket ångest, lika mycket ilska, för att de inte ännu lärt sig att känna skillnaderna i känslorna, så att fråga dem är också svårt.
Den stora utmaningen med alla diagnoser som har en liten eller stor livsstilsfaktor är att fråga sig själv ”Hur stor del av detta är kopplat till hur vi lever?” Vi vet att det finns en stor livsstilsfaktor men föräldrar lägger ett enormt fokus på att lösa utredningar och mediciner istället. Det är inget fel att göra det. Att titta på den egna familjestrukturen är givetvis en mycket större utmaning. I väntan på utredning och mediciner så anammar många också en stor dos anpassning. Barnet som var lite petig med maten är snart väldigt petig med maten, kanske bara kan äta ett fåtal rätter i värsta fall. Utbrotten ökar i styrka och svårigheterna i skolan och i sociala sammanhang blir inte bättre. Nu vill inte ungen gå ifrån skärmen längre. Så vi ringer BUP en gång till. Nu får det tamejfan räcka. Vi måste få diagnos och medicin så att vi kan börja leva igen!
Syftet är inte att skapa skuldkänslor och det är väl därför som man pratat mycket om att det inte är föräldrarnas fel. Det är inte föräldrarnas fel att ett barn har ADHD kanske men det ändrar inte faktumet att miljöfaktorer är väldigt viktiga. Så att ha ett fokus på det är rimligt. Det är dock frågan om hur rimligt det är att lägga sitt liv i händerna på BUP som knappt har tid – och på mediciner som knappt fungerar. Det kan inte vara något annat än ett komplement.
För ADHD är ingen sjukdom, kan vi försöka att komma ihåg det? Det känns som vi krånglar till det mer än nödvändigt. Vi är ju överens om att det är genetiskt – så vi kan också vara överens om att dessa individer har funnits i alla tider. Hur många föräldrar tror vi att under 80-talet ansåg att vården skulle vara med och hjälpa till att få ordning i hemmet? För det är inte sällan det de faktiskt handlar om.
Studien kunde inte se några faktorer hos barnen som förutspådde om de skulle få medicinsk effekt eller inte. Det kanske går att finna något sådant i framtida studier, men vad sägs om att zooma ut lite? Kika på de som är närmast barnet och se om vi kan hitta några gemensamma nämnare där. För det är klart att familjen och föräldrarna spelar roll för hur bra det ska bli för barnet med ADHD så varför inte också hur bra effekt som mediciner har? Det är jobbigt förstås, och det kanske är svårt att forska på. Men för att ha möjlighet att påverka så måste man först ta ansvar.