Linus jobbar på ett stort företag. Han kör kran och jobbar både dagar och nätter. Fabriken som han jobbar på tar emot skrot, detta skrot läggs sen i containrar och Linus hjälper till att tömma ur containrarna. Han har börjat bli lite latare på slutet möjligtvis men han gör det han ska.
Förra veckan var det dock lite för mycket skrot kvar i containrarna vid två tillfällen efter hans nattpass. Så nu ska hans arbete kontrolleras löpande. Två timmar efter att containern blivit fylld, så måste den vara tom igen. Det går oftast bra, men det är kämpigt. Han mår inte riktigt bra och borde kanske egentligen söka hjälp för det, men nu är det så full fart på fabriken att han inte riktigt hinner. Vilket av följande scenarion skulle du rekommendera till Linus? Och vilken åtgärd skulle du rekommendera till arbetsledningen på fabriken? Det visar sig nämligen att Linus har flera kollegor som är i samma sits.
Linus
1. Ta en tablett som gör att han blir lite piggare och mer fokuserad. Så att han få jobbet gjort. Hoppas känslan går över.
2. Ta hjälp av någon med måendet – kanske gå ner lite i tid och sen komma tillbaka när han mår bättre.
3. Inte ta hjälp – men försöka att fokusera på att må bättre och få mer ork. Kanske gå någon kurs i stresshantering
4. Gå ner i arbetstid – det finns viktigare saker än jobbet
Arbetsledningen
1. Utbilda personalen i hur man kan planera och utföra sitt arbete så att man blir mer effektiv.
2. Ge personalen sparken och ta in folk från ett bemanningsföretag istället
3. Minska arbetsbördan något för att långsiktigt kunna fortsätta (företaget går bra ändå)
4. Andra förslag
Oavsett vilken metod du valde – är det viktigaste att Linus mår bra eller att han gör sitt jobb? Kanske båda? För mår Linus bra så kan han sköta sitt jobb. Men vi måste såklart ha en strategi som innefattar att Linus får bättre möjligheter att sköta sitt jobb, om vi ska tänka långsiktigt. Håller ni inte med?
Du kanske redan har förstått det – men det här exemplet handlar om typ2-diabetes. (insu)Linus är förstås hormonet som ska reglera våra blodsockernivåer (containrarna som ska vara tomma efter ett tag) När man har det här exemplet i bakhuvudet så förstår man att man missar en stor poäng när man bara pratar om hur lite skräp det var kvar i containern. För om containern är tom och Linus är helt utarbetad så är det inte en hållbar situation. Vi förstår också att om vi pushar Linus ytterligare så är det bara en tidsfråga innan han blir utbränd.
Att minska arbetsbördan ger Linus en möjlighet att fortsätta jobba – men lite mer i lagom takt (Kost)
Att arbeta deltid för att kunna återhämta sig (Kost, periodisk fasta)
Att Linus tar bättre hand om sig själv och mår bättre gör också honom mer effektiv på jobbet (Motion, Bättre sömn)
Att Linus får en snabbkurs i hur jobbet ska göras och således blir lite mer effektiv (Metformin)
Att Linus går en ordentlig kurs i att hantera stress och arbete, och byter perspektiv på tillvaron (Styrketräning, konditionsträning)
Låter som ganska bra strategier allesammans. Man kanske behöver använda sig lite av varje, hitta ett sätt som fungerar. Men vi tittar aldrig på Linus när vi försöker fixa våra problem i våra fabriker. Faktum är att svensk sjukvård i normalfallet bara kollar hur mycket energi Linus använder just den dagen. Sen glömmer man Linus. Och berättar att ”Alla behöver ta in vikarier tillslut” Hade det hänt på riktigt som exemplet så hade arbetsplatsen blivit anmäld. Man måste ta hand om sina anställda. Så varför tar vi hand om våran insuLinus?
Vården kommer inte att göra det åt oss – men vi kan ju ha i åtanke att det är någon som ska utföra det där jobbet i våran fabrik. Vara lite mer lagom med våra utmaningar. Ge den motion och träning som Linus behöver. Inte bara fokusera på om jobbet är gjort – utan också vad som krävdes av våra anställda för att genomföra det.
