Det har alltid funnits metoder och resonemang kring föräldraskap. Men man kan väl säga att den moderna människan resonerar mer än en förälder på 80-talet. Medvetenheten höjs och förståelsen också. Skolan har blivit mer metodisk, och vi har ett helt annat språk när det gäller att prata om pedagogik och psykologi jämfört med bara decennier före millennieskiftet. Sammantaget kan man säga att den strikta och omedvetna föräldern håller på att dö ut.
Under de senaste trettio åren har vi lärt oss att barn svarar bäst på positiv förstärkning, att lågaffektivt bemötade är mer gynnsamt för våldsamma situationer, föräldraskapet har också blivit mer demokratiskt och lyhört. 1979 blev det förbjudet att aga barn – men synen på straff har också sen dess ändrats överlag. Straff fungerar inte så jäkla bra och om du skulle prata om något som ens är i närheten av ett det så reagerar föräldrar.
Alla dessa saker är fantastiska. Både för föräldrar och för barn. Det finns egentligen ingenting negativt med någon av metoderna eller synsätten. Att straffa barn är en indikation på att man tappat pedagogiken, självklart ska vi också lyssna in barnens behov, det är ju grundläggande på något sätt, och om det drar ihop till våldsamheter inom verksamheter så ska vi inte brösta upp oss och försöka lösa våld med våld. Vi har lärt oss väldigt mycket den senaste tiden som gjort oss bättre som föräldrar och samhälle.
Men som med alla pendlar så svänger det ganska långt åt andra hållet innan man börjar närma sig balans. Det är inget nytt fenomen, och det går att ses i andra vändningar också. Inte så längesen var skönhetsidealet det närmaste sjukligt och många som jobbade med det var (är väl fortfarande) anorektiker. När det vände kunde man istället komma nära att övervikt på något sätt förskönades och man började att göra sina arslen större med silikon. Eller inom diet-världen (även om den också svänger ännu fortare) så blev det plötsligt farligt att äta bröd, och hälsosamt att äta smör med sked.
Så vad är ”pendeleffekten” av att vi gått från auktoritärt föräldraskap? Ja, det som började med curlingföräldrar har tyvärr inte vänt där. Nu tycker jag vi istället ska prata om äggskalsföräldrar. För det som en gång handlade om att man skulle förenkla för sina barn med kanske praktiska saker, skjutsar och annat har nu också övergått till att barnen inte ska behöva känna en massa otrevliga saker. Det är som att vetskapen om trauma och att konflikter är dåligt gjort oss ängsliga.
Smakar maten inte gott? En klassisk förälder skulle säga ”Ät och tig” och det har ju visat sig vara varierande dåligt för barn. Föräldern på 2020 talet erbjuder alternativ istället, och sen alternativ på det. Snart är det bara pannkakor på menyn med argumentet att barnen ju inte får svälta ihjäl.
Inom NPF-världen (med ADHD och Autism bland annat) så är detta mer eller mindre vardag. Många lever sina liv på ett sätt som framförallt har till uppgift att minska risken för känslostormar hos sina barn. Det ironiska med det är ju att det kanske inte finns något som är mer provocerande än att ha en fjäskare i sitt liv. Har ni varit med om det någon gång? Någon som tar alldeles för mycket hänsyn. Kanske har ni haft en partner som varit så i någon period av livet. Det är allt utom lugnande i alla fall. Framförallt är det inte särskilt hälsosamt för barnen att känna att deras känslor är så obekväma att även de vuxna är obekväma med dem. Och hur ska man lära sig att hantera något som inte ens föräldrarna vill hantera?
Lågaffektivt bemötande är fantastiskt. Men syftet är inte att lära barn något. Det är en metod för att minska risken för farliga situationer, perfekt i skolmiljöer eller på behandlingshem. Det fungerar i hemmiljö också – men det kan inte användas som livsstil skulle jag säga. Metoden har uttryckligen beskrivits som en hantering inte en behandling av beteende. Positiv förstärkning är också det bästa sättet att lära sig . När jag upptäcker vilka fördelar jag får av att utföra en handling så vill jag göra den igen. Sådana saker behöver ingen säga åt oss att göra igen för vi vill göra dem igen. Kanske har jag märkt hur skönt det känns efter en dusch, så jag duschar regelbundet.
Negativ förstärkning fungerar också. Det är bara en mindre optimal metod, i ärlighetens namn är den inte så mycket sämre. Men kanske mindre etisk om något. Fundera själv om alla dina saker i livet styrs av negativa eller positiva förstärkningar? Eller kanske till och med en kombination. Borstar du tänderna för att det känns skönt i munnen eller för att du inte vill borra hål? Går du till jobbet för att du älskar det du gör eller för att du skulle hata att inte ha några pengar och vara utan sysselsättning? Springer du efter fotbollen på planen för att det är så roligt att vinna eller för att du inte vill vara den som ger upp?
Vi fungerar olika men sammantaget kan jag garantera dig att du har lärt dig både från positiv och negativ förstärkning.
Demokratiskt föräldraskap då, det kan väl inte ha något negativt. Nej, inte om det görs utifrån de premisser som det är tänkt. Ta in barnens perspektiv, men föräldern bestämmer ändå. Däremot om barnen får en massa valmöjlighet så skapar det ångest. Det är dessutom alldeles för stora frågor som barn plötsligt får i sitt knä. Inte som ”vad tänker du om det här” gällande något i skolan – för alla barn borde få möjligheten att ge input om sin situation. Input. Nu för tiden får barnen bestämma istället, och en riktigt ”vänlig” pedagog eller vårdnadshavare kan till och med säga ”Vi gör precis som du vill”. Utan att lämna alternativ kan det vara fruktansvärt taskigt.
Min fru kan få vara exemplet för det här. Hon säger alltså ibland ”bara någon bestämmer VAD så kan jag laga maten” vilket för mig på något sätt låter som dubbel bestraffning, både inte välja och laga alltså. Men det kan illustrera att själva beslutandet ibland är jobbigare än utförandet.
Barn behöver lyssnas på, och de behöver få ha utbrott utan att deras föräldrar blir dubbelt så galna. De behöver också få växa upp där det primärt fokuseras på inspirerande sätt att lära sig att göra rätt. Men barn behöver också gränser. De förtjänar också att vara i sammanhang där vuxna stoppar dem när de beter sig. Där deras känslor inte skapar oro utan kan tas emot utan att de behöver vara oroliga för att andra människor ska hålla. De behöver också få konsekvenser för sina handlingar, självklart på deras nivå, men eftersom vi vet hur otroligt lärorikt det är att göra misstag så måste barn också få göra dem, med tillhörande konsekvens.
Vi är rädda att barn inte ska förstå konsekvenser. Vi är till och med rädda att husdjuren inte ska göra det, så ängsliga har vi blivit. Men det tjusiga med vissa konsekvenser är att man knappt behöver förstå dem – de viktigaste är att de får oss att ha rätt beteende. Om ditt barn springer ut i vägen och du blir så rädd så du skriker som en galenpanna kanske det i efterhand inte kändes särskilt pedagogiskt. Det kanske också skapade onödigt mycket rädsla hos barnet – men barnet går inte ut i vägen längre. Den moderna människan verkar mer rädd för traumat att bli tillsagd än konsekvensen av att barnens handlingar.
Jag läste precis den hundrade berättelsen på ett forum för föräldrar med NPF-barn. En kvinna berättar om sin son som tagit över hemmet, och datorn. ”Gå ut härifrån annars slår jag dig” hade pojken sagt, och jo, han var konsekvent för han hade lappat till modern också. Nu undrade hon om det fanns någon bra metod för att pojken själv skulle kunna planera sin speltid – eftersom han hade så svårt att bli tillsagd. Enligt kvinnan var det en del av ADHD-problematiken. Jag funderade ett tag och frågade sen hur gammal pojken var.
Han var 9 år.
Jag berättade mina tankar, väldigt seriöst, men lade också till att skulle mitt barn ens närma sig och toucha ett hot för att få spela mer datorspel, så skulle denne få leka med kottar året ut. ”Barn svarar inte så bra på straff” svarade en förälder. En annan menade att det var onödigt att reglera speltid eftersom ADHD-barn behöver den avkopplingen (Har ni sett barn som spelar, är det avkoppling oftast?) Annars var tonläget ”Har du frågat barnet hur det vill ha det” ungefär.
Barn behöver så jävla mycket kärlek. Det får aldrig råda brist på kärlek – men det verkar inte heller vara problemet. Snarare hur man faktiskt kan uttrycka kärlek. ”Du är så fin” ”Jag tar den där, gå och vila du” kan vara två sätt. Att baka en tårta eller att ge bort en blomma ett annat sätt.
Men finast av allt är nog ändå när någon stoppar oss från att utvecklas i fel riktning. Säger att vi är på fel spår fastän vi vevar med våra armar och bara vill bli lämnade ifred. Någon som älskar oss även när vi är virriga – men som med stadiga händer riktar oss åt rätt håll. Och som hjälper oss att se vad som är fel när vi själva inte förstår det. Som inte backar undan och låter oss bete oss hur illa som helst.
Att ta välgenomtänkt hänsyn kan absolut vara kärlek. Men att trippa på tå runt någon är raka motsatsen. Är det dessutom så att det är våra barn vi gör det med – så är det i det närmaste vanvård. Jag vill inte under några som helst omständigheter ha tillbaka den strikta och oförstående föräldern från förr – aldrig. Däremot måste vi tillbaka till att vuxna bestämmer, och även om barn gärna får lägga fram sin åsikt och tycka i alla frågor, så är de bara barn. De är inte redo att bestämma än.
