(I den här texten pratar jag om ”kvinnligt” och ”manligt” eller ”mammigt” och ”pappigt” och i vissa fall handlar det om kön, men det handlar också om delar av ett föräldraskap. Det är omöjligt att prata om detta utan att knyta an till klassiska könsroller. Min syn på det hela är att barn behöver kvinnligt och manligt, pappa och mamma, yin och yang, hårt och mjukt, vad du nu vill kalla det. Det behöver inte vara en biologisk man och en biologisk kvinna som ger de sidorna. Men sidorna behövs)
Jag var inte med under något världskrig. I slutändan när jag ligger för döden får jag stoltsera med att jag upplevde C-19, OS-bronset och kriget i Ukraina. Inser nu att jag kanske visst hinner med ett världskrig också som världen ser ut. Med säkerhet fick jag i alla fall vara med i den tiden när papparollen verkligen utmanades. Jag fick dessutom föreläsa, hålla samtal och diskussioner och väcka opinion kring det. Det tycker jag känns väldigt roligt.
Papparollens förändringar handlade om väldigt många delar. Hur mycket ska en pappa vara hemma? Kan en pappa lika bra som en mamma? Vad ska en pappa göra på förlossningen? Men det övergick också i att titta närmare på typiska pappa-egenskaper. Den där strängheten fick lugna sig något. Och att vara för känslomässig, alltså för arg, blev inte längre okej. Jag ska inte säga att det var helt godkänt på 80-talet heller, men idag är det på ett helt annat sätt.
Samtidigt kom en våg av jämställhet och skolan ändrades en del. Det egna ansvaret dök upp i allt större utsträckning och det lågaffektiva fick en rejäl fart inom arbetet med människor. Metoden hade funnits sedan 1990, men först på 2000-talet tog det fäste ordentligt i Sverige. Även om det naturligtvis var både kvinnor och män som skulle gynnas av det lågaffektiva – kan jag se att det stärkte idén om att det klassiskt manliga – exempelvis hårt mot hårt – blev allt mindre eftersträvansvärt.
Som jag nämnde så gjorde samtidigt feminismen och jämställdheten att det känsligare, det mjukare blev mer accepterat, och man kunde se att det verkligen var gynnsamt, inte minst i arbetet med människor. Så alla gynnades av detta även om männen kanske fick en något större utmaning, eftersom de fick lov att ändra det som för många av dem låg naturligt. Mammorna kunde sitta lugnt i båten för mycket av detta låg i linje med vad de redan kände. Men papporna blev bättre, och alla föräldrar blev egentligen bättre.
Men även positiva förändringar kommer med nackdelar. Ibland drar man alldeles för stora slutsatser kring saker också – för om några saker fungerar så kanske ”även det här fungerar som är ungefär samma princip” och där anser jag att vi är idag. Lågaffektivt bemötande är mer eller mindre en del av familjelivet nu hos många, med stor fördel ofta, men inte alltid. Visste du att metoden utvecklades för att minska potentiellt farliga situationer med personer som har autism och intellektuella funktionsnedsättningar? Att även metodens grundare, och Bo Heljeskov som ”tog det till norden” verkligen bedyrar att metoden är en hantering, inte en behandling? Att metoden utgår från att många av dessa personer som var inskrivna på boenden till och med dog av att man hanterade dem med fasthållningar och våld? Alla de argumenten gör inte det mindre meningsfullt att använda metoden i hemmet, men det är viktigt att komma ihåg vart saker kommer ifrån för att förstå syftet.
Så en icke-behandlande metod alltså, vad betyder det? Jo, att syftet inte är att förändra något hos personen. Utan att bara få konflikten att ha så lite effekt som möjligt på individen, personalen och boendet i övrigt. Att om något är fel så är det du som personal, eller vuxen, som ska ändra dig. Att resonera på det sättet när ens tonåring är rasande är perfekt. I stunden när en tonåring, eller ett mindre barn också för den delen redan är i total affekt så finns inget värde i att försöka lära dem något, inte att kräva respekt eller att ha principer om hur man beter sig. Så i det avseendet är lågaffektivt bemötande det absolut bästa som går att frambringa.
Men alla barn i en familjestruktur behöver behandling. Alltså de behöver bemötas på ett sätt som har till syfte att få deras beteenden att bli bättre, all annan tid. Applicerar man ett lågaffektivt bemötande som standard får vi möjligtvis mindre konflikter, till priset av mindre eller i värsta fall ingen utveckling. Har vi dessutom föräldrar, lärare och annan pedagogisk personal som ständigt undviker att spegla våra sämre sidor – så får vi ingen chans att utveckla dem. Det är allt för ofta dit jag upplever att vi hamnar.
Jag tror inte vi skulle ha ”för mycket förståelse och för mycket undvikande av konflikter” om vi hade 50-tals män som var förebilden för föräldrar. Vi skulle ha andra, gigantiska, problem istället. Så det är inte eftersträvansvärt alls – men när vi mjuknade så kom det med ett pris. Det är det jag säger.
Dessutom är affektsmitta en av grunderna lågaffektivt bemötande. Att om en vuxen speglar eller har en känsla som den inte riktigt är grundad i, eller har kontroll på, så smittar den. Det gäller ilska, men det gäller givetvis sorg, utsatthet, smärta och alla andra känslor också. När någon erkänner att de hamnade i tårar för att de tog del av ett barns hemska situation så ser vi dem som hjärtliga och fina – men i själva verket har de varit högaffektiva och om det är i en arbetssituation oseriösa i sitt bemötande. De har förstärkts barnets känsla. Precis som ”Ulf” eller ”Göran” gjorde när han bröstade upp sig och mötte ilska med ilska. Men vår lupp är inte riktad på de andra känslorna, de mjuka och fina är sammankopplat med något annat.
När det gäller NPF-problematik och förståelse för barn så befinner vi oss i ett konstigt mellanläge. För det finns fortfarande de som tycker att ”ta i örat” skulle lösa problemen. Så kunskapsluckan är fortfarande enorm samtidigt som vi också har föräldrar som är konflikträdda, känslostyrda och överbeskyddande. Som aldrig skulle höja rösten, men som utan att förstå det (hoppas jag?) skulle kunna förstärka ångest, oro och smärta hos sina barn. Det är dessutom fruktansvärt många val som alla dessa barn hela tiden måste göra själva – för den duktiga och känslosamma föräldern tar inga beslut över sina barns huvuden. Jag har läst om alldeles för många barn som exempelvis inte borstar tänderna för att de inte vill – att göra det åt dem vore en integritetskränkning. Nej, det var inte barn med väldigt svår autism, det var nog barn till föräldrar som är alldeles för känslostyrda.
Så kanske är det dags att göra en runda till med föräldrarollen. Pappavändan gjorde att vi blev mindre kalla, mindre stränga och närmare våra hjärtan. Vad tror ni vi kan vinna på att kritiskt granska den nya, ”ultraförstående” föräldern?
