De flesta människor har något minne från barndomen men det kan vara från vuxenlivet också. När man känt sig jagad, eller haft en känsla av att någon gömmer sig mörkret. Jag kan minnas hur ens steg ökar i fart, och kanske i alla fall som barn slutade med att man sprang de sista stegen. Kanske upp för trappen eller in genom ytterdörren. Jag tror de flesta känner igen sig?
När är rädslan som starkast i en sån situation? Kan du se att den är som värst precis på slutet? Det är nog många som tänker det såklart och som förklarar sitt springande med att just känslan är som starkast där. Men om jag skulle säga att själva beteendet förstärker känslan, skulle du tro det då?
Man kan förklara det med exempel, eller kanske genom att prata om det parasympatiska nervsystemet, eller genom att titta på hur hjärnan fungerar. Det spelar egentligen ingen roll vilken förklaringsmodell man har så länge som vi människor förstår att beteenden förstärker känslor och dessutom gör att man får tydligare minnen av dem. Får du dessutom ett gott resultat av ditt beteende kommer hjärnan att minnas det särskilt väl. När rädslan lägger sig efter att du galet hoppat upp för trappen så programmerar sig din hjärna och säger att det där var en bra sak. För det var väldigt skönt att rädslan la sig. Att du blev lugn efteråt. Bra jobbat!
Att springa upp för trappen ett par gånger när det är mörkt i månaden kanske inte har så stor effekt på tillvaron, det kanske till och med är lite roligt. Men när den här typen av undvikande tar sig form i andra delar av livet kan det ha större konsekvenser. Någon äter en matbit och känner sig äcklig och tjock och spottar ut den – känslan släpper. Någon blir panikslagen på bussen och skyndar sig av den och känslan släpper. Någon tänker på något de borde berätta för sin partner och skyndar sig att sysselsätta sig och känslan släpper. Dessa individer har lärt sig, precis som du gjorde av ditt springande i trappen att genom att fly löser man problemet.
Ingen vill må dåligt så att människor gör så här är fullt rimligt. Jag gjorde likadant när jag i unga år träffade min hustru och visste att hon hade visioner om att resa. Jag vågade inte flyga. Erkände jag det? Nejfan, löste jag det ändå? Oja. Jag hävdade till och med att det var mer romantiskt att åka bil till Paris än att flyga. Jag hade kanske rätt i sak, och med handen på hjärtat blev det ett fantastiskt äventyr, men jag styrdes av ett flyktbeteende.
Målsättningen för de allra flesta människor är att slippa känna de läskiga känslorna, rädsla, smärta, sorg, oro. Det är förståeligt, men egentligen borde målsättningen vara att kunna hantera dessa känslor så att de inte styr ens liv så mycket. Det här brukar vara väldigt svårt att få en klient att förstå i ett samtal. Det låter nästan självdestruktivt att man skulle vilja lära känna sina hemska sidor. Då brukar jag använda mig av en metafor som ofta går hem.
Tänk dig att du har hand om ett gäng hundar dagligen. Det är en stor kennel med diverse hundar. Några av hundarna påverkar inte flocken särskilt mycket och andra hundar påverkar flocken desto mer. Du själv är ju en människa som är unik på ditt sätt, och det gör att vissa hundar och vissa raser är enklare för dig. Du får dem att lyssna, de skäller inte eller stör så mycket. Andra raser är svårare, och några enskilda hundar är verkligen utmanande. De stör hela flocken och tycks inte lyssna på dina kommandon alls.
Eftersom du är själv att ta hand om den här flocken så måste hela flocken fungera, du ska kunna gå på promenader, mata alla, och du ska kunna möta andra hundar. Annars blir ditt arbete väldigt svårt. Vilken eller vilka hundar skulle du lägga dina resurser på i det här fallet?
Någon kanske svarar att man fokuserar på en bra och stark ledarhund av de sorterna man förstår. Låter den styra flocken. Det kan vara en metod helt klart, men tänk om den hunden blir sjuk en dag eller om den svåra hunden är mer av en ledare? Här kan man resonera sig fram och tillbaka lite, men slutligen kommer de flesta fram till att man måste skaffa sig en relation med den där hopplösa hunden. Så att man kan få det att fungera.
Kanske blir den relationen inte helt perfekt, men snart kommer du oroa dig mindre för den där hunden. Den kan inte ställa till så mycket nu när du har en relation till den. Då vet du hur du ska locka den till att byta fokus, hur du kan kommendera den eller vilka lekar som gör att den hunden också mår bra. Hela flocken kommer att må bättre. Du kommer att må bättre. För den som tycker metaforer är svårt kan jag avslöja att hundarna representerar de känslor du går runt med varje dag.
Så när du känner att rädslan tar över igen, om den gör det fortfarande ibland som vuxen, testa att stanna upp och bara känna på den. Till en början kanske du kan göra det en kortare stund, på sikt en längre stund. För det magiska som uppstår – och det är verkligen magiskt – är att en vacker dag kommer känslan att avta trots att du inte gör något. För ingenting är för evigt. Trots att du inte springer, eller ringer någon som ska rädda dig, eller vad du nu brukar göra så avtar rädslan och försvinner. Den äger inte dig längre. Och eftersom den inte ger några direkta konsekvenser (som att du springer, eller tar bilen till Paris) så kommer den också att minska i värde för hjärnan. Du kände något, visserligen läskigt, men det genererade ingenting alltså är det inte så viktigt.
På samma sätt kanske du tar med den där dryga hunden ut på en promenad, den börjar att stressa och skälla och istället för att gå hem som du brukar så sätter du dig på huk och lugnar hunden. Det kanske tar ett tag, det kanske inte blir perfekt men för första gången så upptäcker du att du kan bestämma vilka konsekvenser som den här hunden har för dig och din flock. Du kan bestämma vilka konsekvenser rädslor har för dig och ditt liv. Det betyder inte att det blir en mönsterhund eller att du känner dig som världens lyckligaste individ efteråt. Det betyder bara att du kan göra det du vill med ditt liv trots svårigheterna.
När man kommit så här långt så förstår de flesta vad ACT (som jag är certifierad terapeut inom) innebär. Men de allra flesta är ändå övertygade om att just deras problem är för stora. Deras hund är alldeles för vansinnig och vild. Om de hade haft upplevelsen av att det nog går att lösa det där problemet så hade de ju gjort det redan, så det är rimligt att tänka sig att det inte går. Det har alla gemensamt. Man kanske hoppas att det går att lösa, men kan inte riktigt tro att det finns någon möjlighet.
Dessutom är det inte särskilt kul att upptäcka att en del av problemet med den där hunden beror på dig som flockledare. Visst, den där hunden var eländig redan när den kom och den har inte blivit väldigt mycket bättre, men ditt undvikande har gett den mindre lydnad och mer makt. Trots att det kanske var en hemsk händelse, eller en hemsk person som placerade hundjäveln hos dig så är det din hund och du måste ta ansvar för den. Det är svårt att förstå hur det kan vara så. Precis som att det är svårt att förstå att själva löpandet som du gjorde när du var liten och rädd faktiskt gjorde dig mer rädd. Hur det väckte hela ditt flykt-system i kroppen och hur just det systemet ska skapa stress hos dig. Ska skapa adrenalin och göra dig motiverad att ta dig därifrån. Göra dig, egentligen, mycket mer rädd.
