Det krävs mer än en dags funderingar för att reda ut vad det egentligen fanns för orsak till det som hände i Örebro. Gissningsvis behövs en rad experter, och ändå kommer det i slutändan i bästa fall vara kvalificerade gissningar. Det kanske går att finna ett motiv för all del, men att verkligen förstå sig på hur någon kan göra något sådant kräver mycket mer än så. Psykisk ohälsa, extremism, personliga misslyckanden – kanske något av det, kanske något annat. Det är svårt att säga.
Vi söker ofta efter en syndabock, en instans som missat något. Det är mänskligt – vi vill förstå och förklara. Men vissa saker går kanske inte att förstå fullt ut. Ibland handlar det inte bara om vad som hänt, utan om sådant som saknats. Vad det är i det här fallet vet jag inte. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur viktig vår plats i gemenskapen är för oss alla.
Givetvis blir det också politiskt, hur kan det inte bli det? När sådana här saker sker testas ju vår världsbild. Den som tror att endast en viss typ av etnicitet utför sådana här handlingar får chansen att tänka om. Den som avskyr jakt och vapen får vatten på kvarn. Den som tycker att vården svikit människor med psykisk ohälsa, ja, den kan verkligen få sin världsbild bekräftad. En sådan här handling är vidrig nog, inte vill vi dessutom få vår världsbild utmanad. Det blir för mycket.
Det hela kanske slutar med att du tänker dig att detta bara är en djupt sjuk individ och det finns ingenting att lära från det. Det är möjligt att du har rätt. Fast även om du själv är långt ifrån så sjuk i huvudet, kan du fundera över vad det är som räddar dig när du håller på att gå över gränsen. Det händer givetvis alla mellan varven, men inte alls i den här utsträckningen såklart. Gissningsvis är i alla fall en del av det som hjälper dig att inhibera galenskap att du riskerar att förlora din plats i gruppen. Eller att din partner skulle skämmas ihjäl för dig. Eller att din son skulle hata dig. Eller din mamma. Den rollen som du har i ditt sammanhang har ett värde och det skyddar dig.
Ja, tittar vi på ensamhet som begrepp så skyddar din roll dig från en rad allvarliga sjukdomar och för tidig död. Karolinska institutet menar att ensamhet har samma effekt på hälsan som tobaksrökande och är farligare än både fetma och stillasittande. Det är ett stort hälsoproblem helt enkelt. Självmord är vanligare bland de som känner sig ensamma också och föga förvånande så ökar brottsbenägenheten hos de som känner sig mer ensamma. Alltså är det också verkligen ett samhällsproblem.
När det gäller känslomässig ensamhet vittnar nästan en femtedel av alla män att de saknar någon att anförtro sig till när folkhälsomyndigheten studerade detta. Lägger du till ensamboende, arbetslöshet och någon form av funktionsnedsättning så är siffrorna riktigt eländiga.
Nej, det är verkligen ingen förklaring. Jag vill påminna återigen om hur jag började, jag pratar om en del, hur stor den är vet jag inte. Men jag vet att ingen samhällsinstans riktigt kan göra det här jobbet. Även om instanserna kan bidra, som mina arbetskamrater som skickade ett blombud med texten att de saknade mig under sjukskrivningen, så handlar det primärt om att människor behöver människor för att må bra.
Dessutom, ironiskt nog som det alltid tycks vara, är de de minst attraktiva människorna som behöver detta mest. Flera personer beskrev skytten som ”en vanlig looser” bara. Inga smaskiga diagnoser eller någon bakgrund inom extremism. Bara en vanlig förlorare. Jag blev beklämd av orden. Inte för skyttens skull, jag har svårt att känna något för den människan alls ännu, men för att det är ju så vi ser det. Ett synligt handikapp eller en diagnos, då kanske vi kan förstå det mer. Men att någon bara inte skulle lyckas ha en inkomst eller några vänner – det lyckas vi inte ta till oss. Dessa människor undviker vi.
Alla sådana här händelser gör oss rädda. Med all rätt. Corona gjorde oss rädda också. Även det med all rätt. Framförallt gjorde det att avståndet till andra människor ökade, och för en sådan som mig, som har människor runt mig och nästan kan bli trött på dem gjorde det ingenting. Men de som var ensamma blev ännu mer ensamma.
Vi vet hur farligt det är med ensamhet. Även om det bara skulle utgöra en promille av förklaringen till vad som hände i Örebro så är det kanske värt att ha det i åtanke. Det kanske finns en lärare i historien som borde varnat mer, eller en socialsekreterare, eller kanske en polis? Vad vet jag. Men kanske fanns det också en chans, för dig eller för mig, att bjuda in, att sträcka ut en hand. Inte just till honom, men kanske en annan individ i vår närhet. Att bli nyfiken istället för föraktfull när någon inte riktigt är som vi är. Att ta främlingens parti ibland trots att det är lättare att förakta. Det är inte bara livsviktigt för deras hälsa utan också samhället i stort.
Det kanske hade haft noll effekt på massmördaren om denne fått fler inbjudningar i livet. Det kan man bara på sin höjd spekulera i, men däremot vet vi att många människor dog och skadades i det här dådet. Några av dem kanske själva var män, men garanterat så finns det män runt dessa människor. En femtedel av dessa män har ingen de känner att de kan vända sig till när det gäller känslomässigt stöd. Troligtvis kommer ingen av dessa män bli massmördare för den sakens skull men man kan föreställa sig att de inte når sin fulla potential med det utgångsläget.
Så låt inte den här hatiska fruktansvärda handlingen göra dig mer hatisk. Försök att se värdet i att finnas där för andra människor. Särskilt i stunder av kris, men även annars. Vi behöver varandra.
