Bland diabetiker diskuteras termen friskhet väldigt mycket. Eftersom den vetenskap som finns idag säger att ingen blir frisk, möjligtvis fri från symptomen. Det innebär att har du fått diagnosen typ2-diabetes och inget extravagant sker, som att du har fått felmätningar, eller att du gör en magsäcksoperation så är diagnosen kvar tills den dagen du dör. Det är förstås fördelaktigt att man kollar dessa patienter igen, så ser inget dåligt med det. Jag ser hellre inte det som en självklarhet att jag ska klara mig hur länge som helst. Jag är ödmjuk inför det.
Men vad betyder frisk? Diskussionen brukar då landa i att ”om du lever precis som du gjorde innan så skulle du bli sjuk” och det är synsättet som många har på vad det innebär att vara frisk. Det är förstås väldigt konstigt. Om du ramlar ner från ett tak och bryter benet – ska jag då säga att ditt ben för evigt är brutet för att du inte kan gå upp på taket och göra samma sak igen? Naturligtvis inte.
Men resonemanget finns hos många människor – inte minst unga människor med psykiska besvär. Jag hade ungefär samma resonemang tidigare också så jag förstår dem. Ska man behöva träna för att må bra, det kan knappast vara att vara frisk. Kan det?
Det stora problemet är att många människor som är friska – inte aktivt gör något för att vara frisk. Därför kanske man inte heller riktigt pratar om det, eller förstår det på ett sånt sätt. Det finns de som inte står ut med sig själva om de inte får komma ut i friska luften mellan varven, röra på sig då och då. Eller de som mår dåligt om de äter för mycket skräp och därför står över. Det är på alla sätt aktiva val, men eftersom de kommer naturligt så blir det inte så mycket diskussioner om det. Man bara gör.
Exempelvis har man studerat knäskador, och upptäckt att många människor som får en viss typ av skador (har inte studien framför mig nu) drabbades av depression efteråt. Det är klart att alla skador kan vara nedslående – men det var framförallt de som var väldigt aktiva innan. Dessa människor sprang kanske för att det var kul, för att vara med och tävla, eller för att de inte orkade fokusera på jobbet annars. Anledningen är ovidkommande – det höll dem från depressionen.
Friskhet är INTE något passivt, ett stadium man bara befinner sig i för att man inte är sjuk. Tvärtom, för att vara frisk krävs det att vi gör en massa saker som är bra för oss. Det kanske kan kännas orättvist, eller till och med hetsigt, men det beror ju på världen som vi har hamnat i. Jag tittar på en serie (dunderserie förövrigt) som heter Frostbiten som handlar om människor som bor i Alaskas vildmark. De behöver varken räkna steg eller kalorier. Deras sätt att leva gör att det är lugnt. Men vi som lever som vi gör kanske behöver ta ett annat ansvar.
Så utan att försöka övertyga er om att jag är frisk, eller alltid kommer vara det. Så kan jag ju säga att dessa sista 8 år har gett mig otroligt mycket mer livsglädje och energi än de hade gjort om jag inte gett mig på den här resan. Så jag har fått ut mer av mitt liv dessutom. Jag är också helt säker på att de har gjort att mitt liv kommer bli längre – längre än vad det hade blivit annars. Hur långt det vet bara han där uppe.
Det är dessutom bara just idag som du kan vara frisk. Hur det blir imorgon har vi ingen aning om, men vi vet att saker förändras. Så ta hand om dig själv idag. Sen gör du det varje dag. Då är du på god väg.
