De flesta tror att mansdagen är en ny företeelse, eftersom en vanlig röst som höjs när det är kvinnodagen är att det inte finns någon mansdag. Det har det gjort sen 19 november 1999. Däremot brukar engagemanget vara lite mindre. Det är förstås upp till oss män att göra något åt.
Jag tänker på siffrorna om ensamhet, även om också kvinnor upplever det så verkar män uppleva det i lite större utsträckning. Jag tänker förstås också på självmord, det är väl ofrånkomligt när det är många fler män som tar sitt liv. Samtidigt som kvinnor rapporterar att de mår sämre och söker mer vård än män. Det är ledsamt att vem som helst mår dåligt, men ett självmord går inte att reversera. Det finns inget hopp i det.
Jag tänker på flera saker än så naturligtvis, prostatan kan man väl påminna varandra om, och erektil dysfunktion. Det är extremt vanligt egentligen, ändå har jag aldrig i mitt liv varit i ett sammanhang där någon pratar om det. Jag har ändå träffat en hel del människor. Jag har varit med i fler diskussioner om kvinnor som tar bort livmodern, eller som har problem med sina slemhinnor. Trots att jag är man.
Det är väl där som det stora bekymret kanske grundar sig. Nu ska jag inte ge mig på att förklara mäns olika problem, den mandaten har jag inte men jag kanske kan få föreslå något som eventuellt är med och krånglar till det. Vi är inte så bra på att förstå våra känslor, det kanske inte kvinnor är heller för den delen, men vi är dessutom dåliga på att prata om det. I vissa fall är det säkerligen bara fördelaktigt att man kan bita ihop och måla på. Allting i världen behöver inte diskuteras eller analyseras, det säger jag trots att jag jobbar med samtal. Fast mycket behöver det.
Att sätta ord på rädslor, oro, kanske ilska och frustration. Det är tyvärr ingen mänsklig rättighet, men det är något som människor verkligen behöver göra. Så att vi inte blir styrda av våra känslor, och svåra att ha å göra med i allt från arbetsgrupper till sociala sammanhang. Jag känner mig ändå tursam som inte växte upp ännu tidigare. Det är många män som växt upp som klassiska män och sen förändrades världen plötsligt, och då kom kraven på att förstå sig på sitt känsloliv. Vara mjukare. En fantastisk förändring men som inte alla riktigt hade fått förutsättningarna för att kunna genomföra. Jag tycker fortfarande det är svårt ibland, och jag känner verkligen hur det som känns mest naturligt är något annat än att stanna upp och prata om hur det känns. Jag har lärt mig, men, det har inte alla andra gjort.
Det är inte bara vi män som förlorar på att inte kunna prata om det som känns. Det gör alla runt om oss också. Världen skulle bil väldigt mycket bättre, jag är helt säker, om män kunde prata mer om hur det känns i bröstet.
Förhoppningsvis får alla chansen att lära sig det. Förhoppningsvis får alla lite mer tid på sig – för det tar tid att gå från att bara bita ihop till att vara öppen inför att det som känns får kännas, och kanske i förlängningen även kunna prata om det.
Det är många som önskar sig en kram, en klapp, några kärleksfulla ord. Inte lika många är det som kan uttrycka det. Kanske avfärdar vissa av oss det till och med som larv, trots att det är ett djupt rotat behov.
