Det är inte många som skulle med stolthet säga att de var känslostyrda. Inte sällan är det sammankopplat med barn, kanske barn med ADHD, eller hysteriska människor av olika slag. Känslor som tar över och gör individer besvärliga att ens ha i samma rum. Kanske någon som lätt brusar upp och blir förbannad, eller plötsligt börjar gråta kanske. Det är nästan ingen som vill vara känslostyrd.
Ett spädbarn är ju på alla sätt känslostyrda – och det med råge dessutom. I det läget är känslorna livsviktiga, barnet känner hunger och känslan av det går snabbt till gråt. Det blir enkelt att veta som förälder (nåja, så jävla enkelt är det väl inte) vad som behöver göras. Det hade gissningsvis varit väldigt mycket svårare om ungarna inte avslöjade hur de mådde – inte visade några känslor.
Med tiden är det meningen att vi ska lära oss att hantera de där känslorna lite mer. Det gör troligtvis livet något enklare för individen, men framförallt är det ju något som samhället mer eller mindre kräver av oss. Även de vänligaste människorna vi har i vår omgivning lär oss att känslorna är mer eller mindre fel. Den som tröstar för att få bort gråten gör det. Den som bestraffar den arga ungen gör det. Ni hänger med.
Så när vi blir vuxna vill vi gärna klara av våra känslor. Det är rimligt ur många perspektiv, och jag vill också det. Men vad är det för metod som vi använder oss av för att göra det? Hade vi haft en stor kull med hundar och kände att en eller två av de där hundarna var lite besvärliga – så hade vi lagt mer tid på dem. Eller hur? Kanske läst på lite extra men framförallt tränat lite extra med dem. Skaffat oss en bättre relation till dem. Tillslut kommer vi att – även med de svåraste hundarna – kunna hantera dem, kanske ta med dem på promenad i stan eller vad vi nu önskar att kunna göra.
Fast hur gör vi med obekväma känslor? Vi gör precis tvärtom. Det är förresten ingenting man behöver slå sig själv i huvudet för att man gör – nästan alla gör på samma sätt. Vi försöker att slippa dem. Vi undviker dem. Vi låtsas om att de inte finns. I förlängningen kanske vi till och med förändrar vårat sätt att leva för att slippa känna de där känslorna. Vi är mer känslostyrda än någonsin.
Ju mer vi undviker känslorna desto mer rädda blir vi för dem också. Eftersom vi får sämre och sämre relation till dem. Har man dessutom en ADHD eller Autism diagnos så är dessa känslor uppskruvade, ibland väldigt mycket mer än de är för andra människor. Då blir det ännu mer centralt att man lär sig att leva med sina känslor. Att leva trots sina känslor.
Att inte var känslostyrd är för mig att vara trygg med alla typer av känslor. Missförstå mig inte, det handlar inte om att man ska sitta som en buddistmunk i någon ultrazen-energi och bara njuta av eländiga upplevelser. Inte alls. Det handlar bara om att man kan leva sitt liv även fast det känns på ett visst sätt i kropp och själ.
Några lyckas stänga ner sina känslor, men det kommer alltid en dag när det inte fungerar längre. Eller i värsta fall så lyckas man med det i hela sitt liv. Jag vill gärna tro att det är samma dörr till de fina som till de tunga känslorna – och den dörren vill man inte vara rädd för!
Photo by Jill Wellington on Pexels.com