Det är så många människor jag möter som har det som sin absolut viktigaste punkt. Att slippa den smärta som de går runt med. Alltså, det kan visserligen vara fysisk smärta också, men oftast är det psykisk sådan. Ångest som är besvärlig. Oro för framtiden eller för något som pågår i livet just nu. Kanske stressen, eller känslan av att vara otillräcklig. Givetvis förståeligt, vem vantrivs inte i dessa scenarion, vem vill inte slippa dessa smärtor?
Fast, ni som har lite erfarenhet av livet, är det rimligt att tillvaron skulle vara fri från saker som är svåra och jobbiga? Det är klart att det inte alltid måste vara överjävligt, men nog finns det något där hela tiden som stör och spökar. Jag skulle vara beredd att kalla det för en del av livet, att man liksom inte kan undvika smärtan alls. Därför tror jag också att det är bättre att ha andra önskningar och målsättningar.
För att illustrera min poäng kan vi ta ett exempel; Någon som är fruktansvärt nervös för att göra ett föredrag. Kanske i skolan eller någon annanstans. Timmarna innan, ibland dagarna, är fyllda av det närmaste panikkänslor och när stunden är kommen så är i regel kroppens och sinnets alla försvarssystem igång. Kanske svettas personen, känner ett tryck över bröstet och upplever att det mellan varven kommer en yrsel som är svår att förstå sig på. Andningen är högt upp i bröstet och det är svårt att få ordentligt med luft. Det går inte att genomföra föredraget, och personen åker hem.
Föreställ dig nu exakt samma person, du kanske kan tänka dig in i scenariot så att det handlar om dig, att personen lyckas med föredraget istället. Trots all den här smärtan. Nu undrar jag; Tror du att upplevelsen av att ha lyckats med föredraget är mindre för att det var smärta innan? Mer? Lika mycket? I vilket fall som helst kan vi konstatera att om man lyckas med det så kommer allt det där som upplevdes innan snart att försvinna bort från minnet. Så skönt att ha gjort den där stora utmaningen!
Andra exempel i livet kan vara en barnafödsel, eller att lyckas med att springa ett långlopp som verkligen var utomjordiskt jobbigt. Kanske att bygga klart något på gården. Allting kommer med en viss dos smärta, och en viss dos upplevelse av att det fan hade varit goare att slippa.
Fast när vi siktar på det vi vill åstadkomma – istället för att fokusera på det som kan hindra oss – då kan vi lyckas med det ändå. Ibland behöver man förstås hjälp med det – och då kan terapi vara ett bra alternativ. Annars kan du istället för att fråga dig om du orkar, fråga dig själv om du vill. Börja med den frågeställningen. Vad vill du? Vad hoppas du?
När du har kommit fram till det så är det väl klokt att fundera över eventuella hinder på vägen – men fokuset vill du ha på riktningen som du tar för att du faktiskt vill det. Smärtan är, på alla sätt, bara en biverkning av situationen och livet.
Ps. Nu har jag satt igång med några tider i veckan där jag har terapi tillsammans med företaget ”Kroppen och Jag” – Det är på måndagar och Lördagar och det finns några tider att boka här.