Den här veckan har vi jobbat med acceptans på skolan och jag fick en fråga angående det. Det här med att befinna sig i grupper med människor och inse att inte man kan hjälpa andra. Om det inte är betungande, frustrerande, hopplöst.
Jag kunde förstå frågan såklart, och känna igen frustrationen också. Men jag har lärt mig det på vägen, och det är en stor del av just acceptans. För när man befinner sig runt människor kan man både få för sig att man upptäcker saker som skulle behöva fixas felaktigt, men också upptäcka saker som faktiskt behöver fixas. Är man då också i en miljö, skola, eller kanske på ett behandlingshem, där poängen är att hjälpa människor framåt så kan det bli ännu större stress att upptäcka detta.
Man vill så gärna hjälpa. Fast det kan också likaväl vara att man vill få någon att förstå, eller få någon att ta till sig något som de inte vill.
Så länge som den du försöker hjälpa eller övertyga inte vill kommer alltså inte dina insatser att fungera. Faktum är att det inte ens är säkert att det fungerar om de plötsligt skulle börja ta till sig av det du försöker erbjuda dem. Allt passar inte alla människor heller.
För du kan bara rädda dig själv. Det är väl det man kanske måste acceptera. Du kan bara förändra, rädda, vara dig själv. Det är ångestskapande att se människor göra saker som är dåliga för dem själva, och man kan givetvis erbjuda ett gott råd. Du kan också göra en ansats för att på ett värdigt och respektfullt sätt ge den andra människan dina tankar och dina råd. Fast du kan aldrig rädda någon annan än dig själv.
Det betyder givetvis inte att du ska sluta att hjälpa andra människor. För i stunder behöver vi andra hela tiden, det handlar om ett perspektiv. Har du gjort en insats efter din bästa förmåga är det upp till den andra människan. Även om du sytt ihop deras bröstkorg med perfekta stygn så kan du bara göra din del i det. Den andra människan måste läka ihop.
Det är fruktansvärt att inse det. Både fruktansvärt jobbigt och fruktansvärt skönt. Det är en stor del av konceptet acceptans att inse att du bara kan verkligen rädda dig själv. Inte dina barn. Inte din partner. Inte din bästa kompis. Du kan bara rädda dig själv, och i övrigt får du göra ditt bästa och hålla tummarna. När du accepterar det så kommer du också att bli befriad.
Dessutom; När du räddar dig själv så förändrar du världen. Så börja där.
