Självförtroende och Självkänsla kan ha olika definitioner. Det är inte alltid att alla håller med varandra om vad det egentligen innefattar. Jag vill ge mina tankar om det i vilket fall som helst, och jag har inte plockat definitionen ur röven heller. Det är många psykologer (ex. sveapsykologernas webbplats) som håller med mig.
Självförtroende är hur bra man anser sig själv vara på att prestera i olika sammanhang. Exempelvis hur bra man är på att göra en arbetsuppgift. Självkänsla är hur mycket värde man tillskriver sig själv som människa helt utan prestation.
I viss utsträckning kan dessa saker påverka varandra. Exempelvis kan en person som tillskriver sig själv ett högt värde kanske känna sig lite mer benägen att lyckas med något den inte har testat innan. En person som lyckats med svåra saker kan också på samma sätt känna att den som människa har ett värde. Men som jag skrev, endast i en viss utsträckning.
Ett självförtroende är naturligt lågt inför att göra en ny uppgift (det ska inte vara för lågt, men det borde vara åt det lägre hållet) och ökar sedan med vetskapen om att du lärt dig nya saker. En självkänsla kan också röra på sig – fast det tar lite längre tid. Den sätter sig redan i unga år och fortsätter sen att befinna sig runt den platsen om man nu inte gör något aktivt åt den. Exempelvis går i terapi eller jobbar med sig själv.
Den som har ADHD har i regel med sig en svagare självkänsla från barndomen. Det är inget vi måste skylla på någon även om det naturligtvis påverkas av vår omgivning. Personer med ADHD har i regel fått lov att anpassa sig kraftigt efter omgivningen. Skärpa sig, rycka upp sig, inte vara för mycket. Det gör att självkänslan minskar, naturligtvis. För när vi bara ”är” så duger vi inte. Det smärtar självkänslan.
Vad det gör med varje enskild individ är förstås individuellt. Någon kanske på grund av det också vågar göra färre saker, presterar därmed mindre och får både låg självkänsla och lågt självförtroende. Det brukar vara en dålig grund för att exempelvis klara av skolan, relationer eller jobb.
Andra blandar ihop dessa två begrepp, och överpresterar. Gör allting i sin makt för att vara duktiga, kompetenta, att lyckas. Inte sällan ser vi dem på stora scener och bland väldigt lyckade entreprenörer. Fast de har bara fyllt på sin orangea tank (om du tittar på bilden igen, alltså den med självförtroende) och många av dem strävar egentligen efter att få fylla på den andra. Hitta till sin självkänsla.
Hela världen är gjord för att peka på människors självförtroende. När någon säger att du gjort ett bra jobb, har en fin frisyr eller sjöng vackert. När någon är tacksam för arbetet du har gjort, eller att du hjälpte dem med en text eller att du tog med dig bullar. Allting ökar andra människors självförtroende om något. Det är också det som skiljer självförtroende och självkänsla. Självförtroendet går att hjälpa relativt enkelt med extern feedback. Att andra människor säger att du är bra stärker den biten.
Fast självkänslan då? Hur ska vi komma åt den? Om jag ställer frågan så vet de flesta inte ens hur man ger sådan feedback, för det inte det vi har övat på. Dessutom är självkänslan mycket mer påverkad inifrån än utifrån, vilket gör det hela så mycket svårare. Om du sitter med ditt barn, klappar det på håret och säger att det är skönt när ni har en lugn stund tillsammans kan det stärka deras självkänsla. Men ett barn som har ADHD är kanske egentligen inte lugn, och därmed pekar du bara på prestationen att vara lugn. Så det är klurigt.
Att säga saker som ”Vad roligt att du är här” kan vara lite mer fokus på självkänslan, eller bara påpeka att man trivs i någons sällskap. Kanske bara säga att man gillar att någon är ens vän. Helt enkelt ge beröm som inte är baserat på något annat än det mänskliga värdet, och att inte ge den slags beröm som blir resultatorienterad. Det är svårt. Fast det går.
Jag påstår dock att det mesta måste komma inifrån och där kommer väl det riktigt stora problemet. Kommer ni ihåg hur självförtroendet växer genom att vi lyckas med saker? Det är i likhet med det vi kan jobba med självkänsla också. Vi behöver öva på att säga och tänka snälla saker om oss själva. Det brukar i regel kännas helt omöjligt när man påbörjar en sådan resa, och risken är att det också blir prestationsorienterat. Eller villkorat på olika sätt. ”Jag är bra trots att jag inte städar” låter ju som ett klokt resonemang. Fast villkoret ska inte ens vara med. Du är bra. Det är orelaterat till vad du gör.
Att påminna sig själv varje dag kan vara en start. Att öva på att älska sig själv kan vara starten. Du kan testa att säga att du tycker om dig själv, eller bara tänka det. Kanske göra det lite varje dag. Då kommer det att växa, absolut. Risken är förstås att man stöter på patrull på vägen, och att andra negativa tankar ställer till det. Då kan det vara värt att gå i terapi också. Du får, för all del, fortsätta att prestera och vara skitduktig på saker. Det är ju den stora fördelen du fått av att ha en dålig självkänsla från början. Att du har kompenserat för det hela livet kanske, och därmed blivit väldigt kompetent. Fast du måste förstå att det inte ger effekter på det du nog längtar efter mest. Att inte bara duga, även om det är ett bra steg på vägen, men att vara en helt fantastisk människa i ditt liv. Att vara tillräcklig. Det tar en stund, men det är värt det.
