Det bultar i hälen, som att ett minihjärta var placerat innanför hälsenan och pulserade. Den känns för kort förresten, hälsenan alltså, som om kroppen behöver kompensera hela vägen upp till fontanellen för den icke-fullständiga rörelsen som den erbjuder. Jag har jobbat mycket vid datorn idag, skrivit. Sinnet känns dovt, som en dimma. Jag är inte direkt trött, men inte direkt pigg heller. Det har varit en lång vecka, första veckan sen semestern. Det känns som jag har stått i ett plåtskjul och att en mob har kastat stenar på det. Sinnena är ömma. Men huset höll. Det är ju gjort i plåt förbövelen.
Ska jag gå och träna? Frågan uppstår inifrån mig själv så jag kan inte skylla på någon annan. Motståndet som finns inuti är astronomiskt. Jag kan skapa en lista med minst fyrahundra anledningar till att jag inte ska gå och träna. Jag försöker titta på andra listan, den där som säger att det en bra idé. Det är en sliten lapp, välanvänd. Väder och vind har skadat den och bläcket har runnit ut. ”För att du mår bättre” står det och ett streck ovanför skickar avslutningen på texten till ”kanske” för det är ju inte helt säkert.
Jag ringer upp motivationen. Han har tagit semester den jäveln och lämnat ett sånt automatiskt meddelande på sin telefonsvarare. Det är inte ens han själv som säger att först på måndag är han åter. Jävla svin. Jag kollar med rädslan då, den har ändå ställt upp och skrämt mig både för erektil dysfunktion och andra följdsjukdomar för diabetes. Inget svar. Jag blir kopplad till växeln och det är ingen som vet vart den är längre. Tillslut kopplas jag till avdelningen för negativa känslor men det visar sig att tjänsten står vakant.
Jaha? Hur fan gör jag nu då? Ska jag skita i att gå och träna kanske? Jag får medhåll från flera av de inblandade, särskilt herr ADHD föreslår att det är fullständigt onödigt med träning, dessutom regnar det och dessutom ger det säkert inte någon bra effekt eftersom jag haft en stressad vecka och verkligen förtjänar att vila efter den. Varför ska man plåga sig helt i onödan?
Men så ser jag honom. En kortväxt liten herre som i alla fall i min fantasivärld har asiatiskt påbrå. Min fantasivärld är extremt påverkad av min barndom som i sin tur är extremt påverkad av Karate Kid. Ni vet hur mannen ser ut nu. Han tittar på mig och ålderdomen är verkligen påtaglig.
”Kim” säger han. Jag svarar honom inte, för jag vet att han kommer fortsätta ändå.
”Du vet bättre än att vänta på känslor för att göra det som är rätt”
”Men..” försöker jag och han spänner blicken i mig. Det märks att han menar allvar.
”Gå bara”
Så jag samlade ihop mina saker och gick iväg. Motståndet följde med men orkade bara 15 minuter. I sällskap av det går det tungt. Som att varje enskild muskelfiber plötsligt fått en egen vilja och så snart den fick en sådan ville den inte längre. Som att konditionen är lite sämre än den egentligen är, för att lungorna inte riktigt vill ta till sig syret. Men jag fortsatte ändå och sen kom den, känslan alltså. Inifrån mig själv välvde den upp, bubblade. Tröttheten blev märkbart bättre, fanns där en stress så strålade den ut i skivstången för varje vändning och upp i ventilationen och rakt ut i rymden.
Det är inte ofta som jag behöver gå igenom alla dessa processer, men efter att ha förändrat rutiner blir det nästan alltid såhär och jag konstaterar för jag vet inte vilken gång i ordningen att jag ju tycker om att träna. Så varför tvekar jag, varför är det så jobbigt?
Då kommer Karate-Kid-farfar tillbaka. Han slår mig över kinden med sin öppna hand, men när jag tittar på han efteråt är hans ögon kärleksfulla. Smällen var nog bara för att få min uppmärksamhet.
”Vem har sagt att de bra sakerna skulle vara enkla? Det är ju efteråt du får gåvan”
Jag vet. Problemet är att jag inte alltid vet i stunden.
