För det första ska sägas att personer med ADHD, särskilt barn, fortfarande får alldeles för lite förståelse och de anpassningar som krävs. Det problemet har inte ordnat upp sig, även om samhället blivit mycket bättre.
Det har däremot blivit mer och mer uppenbart att råden som ges till människorna runt de som har ADHD också fått negativa konsekvenser. Ingenting nytt med det, när någon forskare konstaterade att det är viktigt att dricka vatten så drack människor så mycket vatten att de blev sjuka. Toaletterna blev överbelamrade på arbetsplatser när varje anställd hade tre liter vatten stående på sitt skrivbord.
Alltså alla råd, även ”drick mer vatten” får negativa konsekvenser om de tolkas för snävt, eller feltolkas. Två sådana saker som figurerat kring inte minst barn med ADHD vill jag peka ut i den här texten. Lågaffektivt bemötande och Välj dina strider.
Lågaffektivt bemötande är en icke-konfronterande metod som framförallt syftar till att inte eskalera situationer. Möter du en vansinnig ungdom och själv blir vansinnig kan situationen eskalera. Genom att skapa ett bemötande med låg affekt, där du lugnt och metodiskt svarar an kan ungdomen själv lugna ner sig. Det här fungerar på samma sätt med vuxna. Det är säkerligen också varför man såg minskningar i våld när kvinnor blev ordningsvakter i större skala. Kvinnorna kanske bemötte ilskan med lugn. Många män bemöter ilska med att visa ännu mer ilska. Det blir sällan bra.
Inom lågaffektivt bemötande jobbar man också förebyggande. Skapar inte situationer som kan eskalera utan försöker att minimera dessa. Väldigt bra metod.
Så vad är problemet då? Metoden heter lågaffektiv, inte affektlös. Det är nämligen det som många föräldrar och skolpersonal tror att lågaffektivt bemötande är. Det är sällan, men vid något tillfälle har jag haft personer som ställt sig ”i mitt ansikte” när jag varit i tjänsten. Hittills har det inte känts hotfullt men det har fortfarande varit på den skalan. I dessa fall är det lågaffektiva extremt viktigt. Att bara höja rösten skulle kunna starta ett slagsmål. Fast för att situationen ändå ska vara rimlig så måste jag hantera den affekt jag får. Det är inte meningen att jag ska vara känslolös, jag är en människa. Alltså måste jag ändå markera att personen ska backa undan på något sätt. Det är många barn som blir oerhört frustrerade av att människor inte visar känslor alls, vilket affektlöshet innebär. Då kan det till och med vara troligt att dessa barn provocerar ännu mer för att försöka få fram en reaktion. Titta bara på hur människor fascineras av högvakten i stockholm och hur människor gör där. Vi vill se om clownkostymen håller. Så snälla, var inte affektlös men försök att inte spåra ur. Det är snarare så man ska tolka lågaffektivt bemötande.
Det betyder att om du får en smäll av din sjuåriga unge och bara ler och säger att du älskar den så är du helt ute och cyklar. Du inte bara förintar dig själv utan skapar också en helt inhuman situation. Säg ifrån! Sätt gränser! Fast gör det inte okontrollert.
Att välja sina strider är det många föräldrar som tar emot som det bästa rådet av alla. För det är ett fantastiskt bra råd. Eftersom man lever tillsammans med någon som strider väldigt envist kan det vara klokt att inte ta alla kamper. Fast tyvärr tolkas detta som att man inte ska ta några strider alls. För striderna är fruktansvärt jobbiga och ställer till scener och problem hemma, trots att det kanske bara handlar om en enkel sak som alla andra barn klarar galant. Fast väljer du inga strider får du ett barn som inte klarar av om livet går emot dem. Du kanske tänker att livet går mot dem ständigt ändå, och det ligger mycket i det också. Fast även om livet är skitjobbigt så kommer saker och ting att gå emot oss människor. Vi måste lära oss det. Vi kan inte kohandla om livsviktiga saker som våra barn måste lära sig för att klara sig i livet. Så välj inte bort alla strider.
Dessutom ökar svårigheterna med strider väldigt mycket om man inte övar på dem. Det är inte lätt att vara varken förälder eller lärare till personer med ADHD, det ska gudarna veta. Fast vi får inte tro att vi är snälla om vi låter personerna med ADHD få som de vill. Målet ska ju vara att de ska få utvecklas och må bra, och för dessa individer kommer det vara jobbigare i alla delar av livet, särskilt i barndomen. Fast om det inte blir jobbigt alls så kommer inte utvecklingen att komma. Det skapar dåliga förutsättningar.
