Den moderna människan har lärt sig att positiv förstärkning är det bästa sättet att motivera människor och djur till ett bättre beteende. Det är väldigt enkelt hur det fungerar; genom att göra något bra erhåller man någon form av belöning. Det kan vara materiella belöningar men det kan också vara beröm och annat. Hunden får en godbit när den sitter fint, du får ”månadens medarbetare” när du varit duktig på jobbet.
Negativ förstärkning är inte så illa som uttrycket låter, faktiskt. Det handlar om att en dålig konsekvens uteblir för att du utför en handling och därför blir du motiverad att fortsätta utföra handlingen. Exempelvis att du borstar tänderna för att slippa tandtroll. Notera att om du borstade tänderna för att det känns skönt efteråt så är exakt samma handling en positiv förstärkning. Hänger du med?
Ska vi jämföra detta med en bestraffning så kan man säga att en förstärkning har som målsättning att öka sannolikheten för ett beteende medans en bestraffning fungerar tvärtom; den har till uppgift att minska sannolikheten för ett beteende.
Den som har ADHD är skadad i motivationen. Det kan se lite olika ut, och anledningarna till att motivationen är trasig kan också komma från flera olika faktorer men resultera i samma problem, dvs att det önskade beteendet inte blir utfört. Det är ett stort handikapp för en människa med ADHD och därför behöver vi oftast hjälp med att hitta den där motivationen.
ADHD innebär ofta också en närsynthet för tid vilket innebär att en person som skippar att borsta sina tänder kanske inte riktigt kan fullkomligt begripa vilka konsekvenser det kan ha på längre sikt. Fast samma person kanske låter bli att borsta sina tänder för att den helt enkelt tänker att den ska göra det senare och sen glömmer (prokrastinering och dålig planering) eller bara tycker att det är drygt och tråkigt och inte förmår sig själv. Det kan handla om känsloregleringsproblem eller svårigheter att prioritera vad som är viktigt.
Nu kommer problemet med alla duktiga föräldrar in. För vi vet att det är önskvärt att människor gör saker i större utsträckning för att de blir positivt förstärkta av beteendet. Det är så vi vill uppfostra barn och hundar. Det är en bra målsättning, och den tycker jag att alla ska ha. Det är dock solklart att det inte räcker. Då behöver negativ förstärkning och i många fall också bestraffning finnas med för att det ska fungera. Nej, inte fan är det vad vi siktar på, men vissa saker måste ändå fungera även om det inte gör det med positiv förstärkning.
Att uteblivna handlingar som är viktiga för individen, hemmet eller familjen ger konsekvenser är inte ett misslyckande. Tvärtom är det ett sätt att få saker att fungera för den som inte positiv förstärkning är tillräckligt för. Den som har ADHD behöver i regel alla typer av motivation, eller i vissa fall också hot om bestraffning för att lyckas med vissa saker. För här kommer själva kärnan; i många fall är det mer viktigt att lyckas med vissa saker än hur man lyckas med dem.
Jag läser på forum om föräldrar som ber på sina bara knän för att deras barn ska duscha eller borsta sina tänder. Det är oerhört frustrerande förstås att vara förälder till någon med NPF (fråga mig, jag har fyra barn under taket som har dessa problem) och jag gillar inte heller att hota om konsekvenser. I många diskussioner brukar det räcka med en dialog om de verkliga konsekvenserna av ett dåligt beteende, och lite påminnelser, men inte i alla. Jag har också kollegor över hela Sverige som vittnar om att först när hotet om avskiljande från skolmiljön på grund av frånvaro kommer i brevlådan så börjar individerna att komma iväg till skolan. Jag har sett samma sak också på min arbetsplats.
Det beror varken på att elever eller barn är lata eller dumma. Det handlar om att motivationen brister. Det är precis som när vem som helst ska bestämma om den ska gå iväg och träna en dag, och det helt enkelt är för många saker som talar emot. Du är lite trött, du har inte ätit ordentligt, knappt sovit fyra timmar och det är massor med folk där på eftermiddagen. Risken är stor att du inte går. Eller hur? Men du kanske samtidigt har en otroligt problematisk rygg som verkligen behöver träning för att din vardag och ditt yrkesliv ska fungera så du måste ta dig iväg. Då behöver du ta till den extra motivationen. Kanske börjar du med att lova dig själv ett varmt bad efter passet (positiv förstärkning) men det räcker inte, då kanske du säger att ska du äta gott ikväll så måste du träna först (negativ förstärkning) och det hjälper inte heller. Nu får du påminna dig själv om att du kommer ha ont, och kanske behöva vara sjukskriven om du inte går iväg, och plötsligt har du snörat på dig skorna och kommit iväg på träningen. Skönt!
Den som har ADHD kanske inte ens ser den konsekvensen, och ännu mindre förstår den. Så hjälp dem att göra det. Räcker inte det tycker jag absolut att man både kan ta till mutor och straff för att hjälpa dessa individer. En oduschad tonåring kommer att bli ännu mer utstött, i värsta fall mobbad. Det är mycket värre än att man kanske blir av med sin mobiltid om man inte sköter sin hygien.
Fast för att ett rättssystem ska fungera krävs det att det efterföljs, och vårdnadshavare måste se till att stå för det som blivit bestämt. Det är oftast där det faller och jag har full förståelse för det med. Det är oerhört, extremt, sinnessjukt svårt att stå emot i diskussioner med unga vuxna som har ADHD. Men står vi inte emot, vem ska göra det då?
