Att bli mer erfaren gynnar nog de flesta, tror ni inte? När åren passerar så känns det som att det är fler och fler saker som faller på sin plats. Kanske en osäkerhet kring något i ens personlighet eller på sin kropp, kanske att man kan se och acceptera de åsikter som finns inuti utan att man behöver förklara sig eller att gå i försvar. Helt enkelt att man bryr sig lite mindre om vad andra tycker.
Det behöver dock inte vara fördelaktigt, en del människor med ADHD exempelvis kan missgynnas av att bry sig mindre om vad andra tycker. Eller ja, det beror väl lite på hur man ser det. För att ständigt ta hänsyn till vad andra människor ska tycka är givetvis ett slitsamt arbete för vem som helst – men för den som är impulsiv och lite hoppig kan det vara nödvändigt för att inte ramla ur den sociala normen. Utifrån just den premissen blev det svårare för mig med åldern. De flesta tror nog att en person som jag, eller en person som min vän Mats (från podden) redan helt och hållet ignorerar vad människor tycker, en vanlig missuppfattning. Jag kanske skriver om och tänker om tio gånger innan jag säger något som många människor inte skulle våga. Tolkningen blir att vi inte anpassar oss, eller tar någon hänsyn. Fast det har vi gjort. Jag lovar.
En sån sak inträffade när jag blev av med jobbet som ledarskribent på tidningen Dalabygden, och där blir det så uppenbart hur man framstår för andra. Jag hade skrivit en text om att utmana sig själv i sommar. Det handlade om spännande forskning som visar att delar av hjärnan växer, alltså inte bildligt talat utan faktiskt växer när man utmanar sig själv. När man gör något som känns pirrigt och svårt och utanför sin comfortzone. I texten ville jag gärna ta med några exempel, dessa hade jag innan bestämt att skulle vara komiska och spretiga. Jag skrev ”testa standup”, ”ställ dig upp på syföreningsmötet och säg vad du tycker” och ”ha en trekant” Dessa exempel var omskrivna med den sociala normen i åtanke, egentligen hade jag kunnat tänka mig att föreslå att gå på S&M, kanske testa fisting, eller varför inte vara med på en gangbang.
Helt enkelt skriva något som skakar om lite, men jag justerade det till en försiktig trekant. Det var droppen som fick bägaren att rinna över och jag blev erbjuden en krönikör-plats istället som jag avböjde. För saken är den att jag varken tycker att trekant är särskilt allvarligt, eller är beredd att ändra mig särskilt mycket för någon annans skull på det sättet. Dessutom hade jag ju redan anpassat mig. Föreställ er att ni sträcker på er, stryker er skjorta, pratar utan något mål lugnt och metodiskt och att någon säger att ni får skärpa er för att ni framstår som en slusk. Det är svårt att ta sig vidare därifrån. Särskilt om åren du lagt bakom dig mer och mer gett dig uppfattningen att det kanske inte är så viktigt vad andra människor tycker.
Fast jag saknar att ha någonstans att skriva. Det är kanske dags att starta upp bloggen igen, eller se om det finns någon annan tidning som kan föreställa sig att jag skulle skriva för dem. För jag älskar att skriva, men kruxet är att jag älskar att skriva lite tokiga saker ibland. Så det är bra om någon läser först.