Träcirkeln är sluten

Det har tagit flera decennier men jag tror att cirkeln nu slutit sig. Eller hoppas. Det kanske är som med allting annat man utvecklar i livet; det känns som att ”nu förstår jag!” för att bara några dagar senare inse att det finns helt andra nivåer att förstå samma sak på,och man har hur långt kvar som helst.

För tjugo år sedan träffade jag min fru, hon var försenad till Rättskunskap A på NTI-skolan och hade en grön collegetröja med ett orange tryck. Hon var vacker men inte alls på ett klassiskt vis, det är något som kommit på senare år. Fräknig, orädd och full i energi. Det dröjde inte lång tid förrän vi flyttade ihop, och diskussioner om att bygga eller renovera kom upp. Jag försökte undvika det, för jag tappade så lätt humöret. Varför tappade jag så lätt humöret när jag gjorde sånt? Det förstår kanske de flesta som läst min bok, och jag förstod det nog också då på den tiden, i alla fall att det hade något med min far att göra. Så jag försökte att slippa i den mån det gick.

Mycket vatten har runnit under broarna sen dess. Ungarna började påminna varandra om att jag var en elak jävel när jag snickrade (för helt kom jag aldrig undan) och snart ändrades påminnelsen till att jag kunde vara en elak jävel när jag snickrade. Bara här om året fanns det så mycket utrymme kring mina känslomässiga utspel vid renovering att min fru sa till mig att vara snällare. Innan hade det nog inte riktigt fungerat. Att starta ett snickeriprojekt för mig blev som att för första gången hoppa trampolin, eller försöka att dansa inför en grupp åskådare trots att jag varken kunde eller ville kunna dansen. Så det trippades nog lite på tå runt mig. En på många sätt tragisk slutsats att dra eftersom det också innebär att jag tagit med mig mina fars sidor vidare i en ny generation.

Fast trägen vinner tydligen. För årets renoveringar har varit i samklang med allt det bra som min fader en gång var, och jag har inte varit varken förbannad eller besvärad. Nåväl, tillfälligt ungefär precis lika normalt som vem som helst annars, men inte det djupa mörker som jag burit med mig från svunna tider. Det är som att tiden, och framförallt skrivandet av boken har läkt det som en gång var ett sår jag knappt vågade okulärbesiktiga för det var så smärtsamt.

Jag mätte upp en 9 meter och 30 centimeter lång regel som skulle spännas som en bärlina över gården. Det var två stycken rejäla trästycken som behövde sammanfogas eftersom det inte finns regelverk i den längden att införskaffa. Jag har lärt mig, av min far, som man gjorde förr med hjälp av snöre och vattenpass. Lita på ögonmåttet, på känslan. Regeln satt på plats och den såg orimligt rak ut på något sätt. Tidigare har jag varit i konflikt med allting som ens sammankopplade mig med snickeri, så långa reglar var givetvis inget undantag. Fast något hade förändrats och jag kunde uppleva det. Det var inte längre en handling som skedde i konflikt med min far, snarare i samklang. Jag kände inte igen mig.

Grannens laser visade att jag hade 6mm högre punkt längst ut på regeln. Det betyder att varje meter hade jag en felmarginal på ungefär en halv millimeter. Verkligen godkänt även om jag justerade efter den mer moderna tekniken. Ett onödigt arbete eftersom marken kommer att röra på sig väldigt mycket innan nästa sommar, men rätt ska vara rätt.

Plötsligt tittade jag upp mot himmelen. Som att det var det normala att göra, och som att det kristna inuti mig ändå finns där. Dör man så kommer man till himmelen. Jag vet inte riktigt om alla gör det, men idén är där i alla fall. Sen tackade jag honom. Gubben där uppe. Farsgubben alltså, för någon Gud kan jag inte påstå att jag tror på ännu. Jag kände tacksamhet för allt han lärt mig. Det är klart att jag uppskattat det tidigare också, vem gör inte det. Uppskattar sin förälders engagemang och de saker som man fått lära sig från dem. Fast den här gången kände jag djup tacksamhet. Det var jag inte beredd på.

Tiden stannade en stund. Jag tittade ut över gården. Hunden sprang efter en boll som två av mina barn ivrigt uppmuntrade jycken till. Ungarnas ansikten som var kyssta av solen och smekta av lyckan från relationen till djuret och människorna runt omkring. Min fru pustade ut och sopade bort lite sågspån från sin underarm, hon tittade på våra barn med samma lycka som jag hade, som de hade, och som finns tillgänglig där hela tiden egentligen om man bara kommer ihåg att stanna upp och titta. Vardagsmagin.

Den kunde jag inte tacka min farsa för tänkte jag för mig själv med ena foten på träbalken som kändes rejäl under fotsulan. Eller så kanske det var han som lärde mig det också, för det är inte bara de bra sakerna som man har med sig i livet som faktiskt blir bra saker. Vi kan också genom att se på våra föräldrar i viss mån välja hur vi inte ska bli, eller i alla fall önska att vi blir lite bättre. Jag har ett långt race kvar i den frågan, men jag har inte slutat att försöka. Det måste vara tillräckligt.

Nu har jag ett gigantiskt trädäck, men jag har också insett att min far gjort mig till den jag är i dag. Det har jag ju alltid vetat förstås, men jag har inte så ofta varit stolt över det.