Säger man till en person att deras sjukdom är biologisk – eller ärftlig – så kommer de slippa ha dåligt samvete för att det är ”deras fel”. Det är den stora fördelen med den typen av synsätt. Säger man istället att deras sjukdom är relaterat till livsstil, eller relaterat till psyket så kommer det skapas skuld hos patienten. Den stora fördelen är å andra sidan då att man faktiskt kan påverka sin situation i större utsträckning.
Det är väldigt olika från person till person vad de föredrar för förklaringsmodell. Det är inte lätt att hantera för vårdgivaren heller, och det måste finnas en balansgång. Den som har ADHD och kanske kämpat med att avsky sig själv, kanske kan släppa en del av skuldkänslorna av ett biologiskt synsätt. Det är gynnsamt. Samtidigt måste man också ge människor förutsättningar att förbättra sin situation, även om det skulle vara en del av biologin.
Både kroppen och sinnet är föränderligt – även i hög utsträckning för den som har en kronisk sjukdom. Det betyder inte att man kan bli frisk från, eller fri från, sådana sjukdomar, men det betyder sannerligen att man kan minska dessa sjukdomars påverkan på ens liv.
För beteende, och med det menar jag både livsstil (vad man faktiskt gör om dagarna) och tankar (på vilket sätt man tänker) är ju föränderligt. Detta beteende påverkar sen biologin i både kropp och hjärna, vilket innebär att det också är ett biologiskt sätt att angripa problemet på.
Många med ryggproblem blev hjälpta av KBT-terapi visade man på Karolinska institutet tidigare (källa nedan) Det finns en rad ”väldigt typiskt fysiska” sjukdomar som går att hjälpa med terapi. Slutsatsen många drar av det är att det är ett psykiskt problem, och därmed ”bara larv” men dessa problem är precis lika jobbiga som fysiska problem. Smärtan är på riktigt. Det är sen säkerligen inte alls ”bara” psykologiskt. Gissningsvis påverkar psykologin de beteenden vi har, och dessa beteenden (om det nu är träning, motion eller sättet vi rör oss i vardagen) kan sedan påverka det fysiska problemet. Det är alltså både psykologiskt och fysiologiskt. Men inte bara, det är också en livsstilsfråga. Alltså även om varken psyket eller fysiken hänger med, så kan exempelvis rörelse bidra till att allt blir bättre ändå.
När man pratar om livsstil inom diabetes så handlar det om flera faktorer. Hur ser tillvaron ut avseende kost, motion, träning, stress, sömn och kanske ytterligare faktorer. Är det många av dessa som är dåliga, och man förändrar dem till de bättre, så kommer också alla symptom att försvinna. Lyckas någon med detta så är det väldigt många som påpekar att man inte kan bli frisk från typ2-diabetes. Det stämmer förresten – enligt svensk sjukvård är det en sjukdom man har resten av livet. Det är fördelaktigt att se det så eftersom man då får uppföljningar och kontrolleras. Så de har rätt i sak – men är det rätt?
Kanske är det lika fel att påstå att någon är sjuk om deras livsstil är problemet? Ska du få en ADHD-diagnos så får du först och främst påvisa att dessa symptom finns i flera miljöer, och du kommer testas för både alkoholvanor och droger. Detta för att dina symptom inte ska ha uppkommit från din livsstil. Diabetes räcker det att du har två fastevärden som är för höga på rad. Det är rätt väl tilltagna värden absolut, så det är nog ett bra sätt att se det på befolkningsnivå. Fast man tar ju ingen hänsyn till hur patienten faktiskt har tagit hand om sig själv på senaste.
Nu får inte alla diabetes som tar dåligt hand om sig själv – det är i de flesta fall en kombination av ärftlighet och livsstil. Dessa faktorer påverkar sen människor psykiskt också, vilket gör att jag också tycker att det borde vara med.
Att se saker och ting som antingen eller tror jag är rent av förkastligt. Det är väldigt få tillstånd som bara är rent biologiska, och där livsstilen har väldigt liten inverkan. Det är klart att dessa tillstånd finns. Fast tittar vi på de diagnoser som kanske människor pratar mest om i media, IBS, ADHD, Diabetes, PCOS, depression och kanske ångest. Det finns inte bara en endaste förklaring på dessa. Du kan inte bara peka på livsstil, bara peka på psykologin eller bara peka på dessa personers fysiska förutsättningar. Allting hänger samman. Vågar vi se sjukdomar på det sättet, kanske vi också faktiskt kan avlasta vården en hel del, och dessutom höja nivån av livsglädje i befolkningen.
Friskhet är i teorin alltid villkorat. Att tänka sig att friskhet innebär att man inte behöver göra en enda insats och ändå känna sig helt och hållet frisk tror jag är tokig. Vi behöver agera för att vara friska. Vi behöver tänka på nya sätt. Vi behöver röra på oss. Vi behöver gå ut i vårsolen. Vi behöver socialisera oss. Vi är människor. Vi behöver ta hand om oss själva för att vara friska.
Inte säger vi till bilägare att deras bilar egentligen inte är bra eftersom de behöver servas ibland? Tvättas mellan varven, dammsugas, och kanske få nya däck lite då och då. Skulle en av dessa bilägare skita i både service och annat och bilen gick sönder, skulle vi då dömma ut bilmärket? Troligtvis inte. Vi måste både sköta om bilar och oss själva.
Därför måste vi agera för vår hälsa. Vi kanske är friska en liten stund även om vi inte gör en endaste insats för oss själva – men sen kommer sjukdomarna för de allra flesta.
On the Rehabilitation of Non-acute, Non-specific Spinal Pain
Odd Lindell
Karolinska Institutet 2010, ISBN: 978-91-7457-178-3