Finns det en plats eller ett sammanhang där du känner att du hör hemma? Förhoppningsvis, för det har stark koppling till hur bra man är på att hantera stress eller sitt beteende. Det verkar också göra människor bättre på att hantera tuffa känslor. Lite mer mätbart och mycket allvarligare så är det också kopplat till högre självkänsla, en mer positiv syn på världen, ångest och depressioner.
Det här är meningsfullt utifrån perspektivet ADHD eftersom det är många som faktiskt inte känner att de hör hemma. Inte i sin klass. I sitt fotbollslag. I värsta fall även i sin familj. Det kan komma av det som kallas för ”imposter syndrome” eller inom svensk psykologi för Bluffsyndromet. Det beskrevs första gången 1978 så det har funnits längre än jag levt, ändå pratas det inte så mycket om det som jag tycker att man skulle behöva.
För mig har det inneburit att jag sett saker som jag lyckats med som slump eller tur och saker som jag misslyckats med som indikationer på att jag inte har rätt kompetens. Jag har ofta tänkt att ”om de visste hur jag är så skulle jag inte få vara här” Det har delvis haft kopplingar till att jag blandat ihop mina impulser med mina äkta känslor, och därför känt mig falsk i mitt bemötande.
Jag skulle exempelvis kunna bli förbannad på personen framför mig i kön, men sen när personen vänder sig om så visar det sig att det är en bekant och då ändras känslan. För mig kunde det göra att jag tyckte att jag var oärlig om jag inte fortsatte att vara förbannad. Jag identifierade mig väldigt mycket med den initiala känslan eller reaktionen. Andra exempel kan vara att personer gör allt de kan för att passa in så att människor ska tycka om dem. Lyckas dem – då är det ju ändå inte deras ”riktiga jag” som människorna tycker om, och misslyckas dem istället så är det en bekräftelse på att man faktiskt inte har en plats där.
För även om man givetvis måste spela efter sociala spelets regler, så finns det en gräns för hur mycket man kan göra det utan att hamna i att känna sig som en clown. I dessa fall kommer man inte känna att man hör hemma – trots att man passar in. Det blir nästan motsatser till varandra. Där man hör hemma får man vara den man är och man blir respekterad för det. I många fall handlar det dock om personen med ADHD mer än sammanhanget. Det finns faktiskt ganska mycket utrymme för att vara sig själv om man klarar av att kommunicera det. Fast det är förstås väldigt läskigt eftersom nästan alla personer med ADHD har minst en tung erfarenhet av att känna sig som den ”konstiga” eller ”aggressiva” eller vad det nu kan vara som de gärna inte vill uppleva igen. Då är det inte värt risken!
Det är en sak, sen behöver man också lära sig att det som är ens kärna, det som är ”jag” om du vill uttrycka det så. Det är inte mina tankar eller känslor. Även om det är en del av mig. Speciellt de som har ADHD behöver förstå att man kan tänka de mest urflippade tankarna utan att det representerar ens identitet. Eller att man kan tycka att något känns så läskigt så att man får ont i magen utan att det betyder att det egentligen är så läskigt. Det kan nog vara väldigt viktigt att prata med sina barn som har ADHD om det, men också att öva på det själv om man är drabbad.
Sen kan man fundera på om önskan är att passa in eller att höra hemma 🙂