Jag har aldrig gillat madrasser på golvet eller mat som lagas i en micro. Kanske är jag bortskämd på det sättet. Eller så var jag helt enkelt en för klumpig och stel tonåring, och nu när jag inte är lika klumpig och stel är jag bara för gammal. Ändå har jag alltid älskat LAN. Det är något som händer när jag tillåts engagera mig i det jag gör på min skärm samtidigt som jag får sitta med människor jag bryr mig om. Den där gemenskapen som såklart uppstår av att folk gillar samma sak, det är något nästan gudomligt med det.
Det kanske är sprunget ur känslan av att människor i ens närhet inte riktigt har förstått. Alla gånger man ivrigt har förklarat det fascinerande med att få en pop-flash av en polare precis i samma sekund som man vänder sig om i tunneln på Overpass. Man hoppas att kamraterna hänger på, och kanske var det just den kartan som Sarek tänkte på när de skrev sin dänga. ”Jag ska följa dig genom eld och vatten”. Jag vill tro det i alla fall.
Det är klart att det inte går att förklara så att någon förstår känslan, ändå har vi alla försökt. Försökt att dela med oss av upplevelsen som spelandet har gett till oss. Visst, det har varit asocialt mellan varven också, det är många som sökt en match för mycket, och därmed också gjort den innan sju timmar långa nattsömnen minst en timme kortare. Sen blir det förlängning, och i värsta fall tar det en halvtimme till, och värre än så, man förlorar och går och lägger sig med vetskapen om att man fullständigt havererat sina förutsättningar för optimal skolgång eller arbete nästa dag. Kanske har tanken ”vad gör jag med mitt liv” också dykt upp.
Det fanns inte i helgen. För på ett LAN så förstår alla. Du kanske behöver förklara något udda spel som du har i din spelreportoar, visst, men med ett gemensamt språk och gemensamma referensramar är det ändå väldigt enkelt. Jämfört med den vanliga världen är det utomjordiskt stor skillnad. Här vet alla vad MMORPG, DOTA och CS är, och det är ingen som tror att LOL handlar om ett uråldrigt (med digitala mått mätt) sätt att beskriva ett gapskratt.
Jag förlorade halva HP:et när jag gick genom elden, den ligger där man kan förvänta sig i mynningen till röret på B-siten. Slop3 följde med, genom eld och vatten. Det gjorde mina andra teammates också, och en av dem kastade en rökgranat som släckte elden som höll på att bränna upp mina tår. Den här gången lyckades jag pricka den blåa motståndaren, och därmed öppna upp möjligheten för att vårt lag ska kunna ta oss in på bombplatsen. Vi planterar bomben och vinner några till dueller. Viktig runda, vi är fortfarande med i matchen. Blicken lyfts bort från skärmen där jag egentligen är en terrorist. Jag upptäcker att jag ropat med alldeles för stor iver, men det är ingen som klagar på det. Mina knogar möter Mats knogar. Vi har just vunnit en runda på ett datorspel som vi inte ens är bland de 20 000 bästa i världen på. Fast det var ändå den viktigaste rundan i vårt liv, i alla fall just nu.
Vi vinner matchen. Det räcker för att vi ska ta oss till kvartfinal. Fast först är det dags att sova, så jag tar med mig mitt största fan upp på rummet. Det är min hustru så inget okristligt med det. Jag möter många fina leenden på vägen ut till hissen. Det är inte längre en plats som luktar lite småsvettigt och en oro för hur hård madrassen ska kännas mot betonggolvet. Det blir en utmaning för mig att plocka bort det från mina förväntningar på vad ett LAN innebär. Det kanske går att byta ut joltcolan och warez mot fotriktiga promenadskor och måltidsdryck. Vi har alla blivit äldre, men ingen hade gissat att en endaste person var över tretton år när de lyssnade på vrålen och gapskratten under fallguys tävlingarna. Vi är fortfarande barn på insidan. Leken finns kvar.
Det luktar blommor i hissen. Heltäckningsmattan gör att mina Yttermalungs-gener nästan inte känner sig värdiga. Rummet är lyxigt, och det är inte bara frun, utan också vyn som är vacker att skåda.
Det diskuterades om LAN verkligen är den benämningen man ska ha på ett sånt här event. Jag kan förstå den tanken men för mig var det verkligen ett LAN. Fast ett med lyx och flärd, och istället för micropizzor riktigt god mat serverad på varma tallrikar.
Jag kommer gärna tillbaka