”Du har väl inga problem att stå i centrum” hör jag både mig själv och andra säga. Det är förstås helt sant. Jag har testat att vara med på TV, att synas i sändningar på twitch med väldigt många tittare, pratat i radio och en rad andra saker. Det är ju en del av det jag jobbar med ibland fortfarande. Fast det blev en helt annan sak när jag skulle läsa ur min bok igår. Jag behövde analysera det, förstås, som jag gjort genom livet mellan varven, stannat upp och klurat på vafan det är som pågår.
Det var egentligen inte så svårt att begripa. Jag har alltid varit mig själv annars, i alla fall som jag har trott, men även om jag varit väldigt nära mig själv, så har jag haft en mask på. Jag är världsmästare på att springa runt med den där masken och ”vara mig själv” men det är inte riktigt hela jag. Det är en del av mig. Som älskar att få vara mitt i centrum för allting och som älskar att få ögonen på mig. Jag har nog alltid haft som största rädsla att jag skulle bli bortglömd, eller ignorerad. Hemskt! Då behöver man se till att synas.
Fast jag har aldrig stått på en scen och varit mig själv helt och hållet. Särskilt inte samtidigt som jag har berättat något som kommer från mig själv helt och hållet. Jag kanske haft ett manus, eller ett uppdrag. Nu var jobbet att bara vara mig själv. Så jag ville ära det, jag ville inte göra någon show av det, eller något mer spektakulärt eller särskilt. Det är ju egentligen en väldigt enkel sak det här med att vara sig själv ju, det kräver ingen manual eller några instruktioner, man bara är. Fast om man spenderat större delen av sitt liv i tron om att man måste sätta på sig en clownnäsa för att få vara med, så blir det klurigare.
Så svårigheten blir att inte hamna i det, showandet eller clowneriet. För hamnar man i det kan man bli ogillad och bara peka på att det var en show, och showen kan ändras. Den som däremot bara är sig själv och inte blir gillad kanske får ett lite tuffare öde. Man kan ju trots allt bara vara sig själv, eller hur? Så mina ben började skaka, rösten fladdrade, det gick kanske för fort, eller blev för otydligt och jag var så himla nöjd med det. Jag kände varenda känsla genom hela kvällen, och det är så fruktansvärt underbart att kunna göra det.
Jag minns den dagen som jag bestämde mig för att skriva den här boken. Jag kan inte påstå att jag minns datumet eller att jag minns ens året, men jag minns upplevelsen. Jag flämtade efter andan i en situation som var på tok för svår för mig att ha ansvar för, och på tok för allvarlig för att säga att jag inte ville vara mer längre. Jag var så spänd och stressad att om jag tänker tillbaka på just den stunden så blir min kropp en gitarrsträng, och någon vrider på stämskruvarna väldigt hastigt. Jag behöver verkligen göra mig medveten om att det är mer än tjugo år sedan.
Det fanns ingen utväg då, och jag sa till mig själv att en jävla dag ska jag skriva en bok om det här. Det var min tröst, min tillflykt, något att hålla fast sig i vid just den stunden. Sen bet jag ihop, och höll ihop och gjorde det jag skulle och har fungerat ganska bra ändå. Så att få läsa boken utan att bita ihop, utan att larva mig, eller utan att vara spänd som en fiolsträng var helt fantastiskt.
Jaja, en bok är säkert något att känna sig stolt över att ha åstadkommit, men att med terapi, mer terapi, självhjälp, reflektion och väldigt medvetet arbete kunna släppa de bojor som jag fick placerade på mig som ung, det är helt fantastiskt. Där står jag och bara är jag, och människor tycker om mig ändå. Eller kanske på grund av det. Det hade jag sagt till någon som kommit till mig och pratat i alla fall. Det är väl lite svårare att förstå det när det gäller mig själv. Fast det är inte ens det som är mest härligt. Även om jag gärna blir omtyckt, för det är fin känsla, så tycker jag mycket mer om alla andra människor. För när rädslan att man inte är tillräcklig försvinner (nåja, försvinner är att ta i, men när den inte får styra) så finns det mycket mer plats för kärlek tänker jag.
Det var det jag kände igår på mitt bok-släpp. Så mycket kärlek. Det hade räckt att en av de personer som kom fram till mig och gratulerade mig hade gjort det för jag kände sån värme och medkänsla. Det var massor med människor som gjorde det, och det var otroligt fint för mig. Jag känner enorm tacksamhet för det. Det var magiskt.
Hur bra är boken? Ingen aning. Jag är ju nybörjare, inte fan vet jag? Det är viktigare saker som den boken blir att stå för ändå. Fast visst kittlar tanken om att boken dessutom skulle kunna få andra människor att känna något. Vore en lögn om jag sa något annat.
