Jag tänkte ge mig på att berätta en liten historia om en amaryllis. Det är säkert också ett karaktärsdrag lika mycket som ett ADHD drag men jag ska låta er följa med i hur jag har resonerat, tror det kan bli kul.
Mina fina chefer hade köpt oss i personalen en blomma, alltså en amaryllis, en väldigt fin gest som jag uppskattar, men såklart har glömt att hämta den. Det medför att under onsdagen förra veckan så frågar en av cheferna om jag glömt att hämta blomman.
I det läget så tänker jag fan vad jag framstår som otacksam nu. Jag ursäktar mig och hon hämtar den till mig medans jag spelar piano. Hon ställer den på pianot. Jag glömmer den på pianot över natten.
Det blir torsdag. Jag försöker att hämta upp blomman utan att det ska märkas att jag faktiskt glömt den där, det misslyckas, men jag får med mig blomman i alla fall. Den känns som en stor belastning, inte för att jag inte uppskattar den, men för att det innebär att jag måste hålla den inomhus och sen komma ihåg att ta med den. Jag ställer den i fönstret på mitt kontor. Jag glömmer den över natten.
Nu är det så att jag jobbar hemifrån på fredagar och därför står blomman i fönstret över hela helgen och den verkar trivas för den är 40 centimeter lång eller något sånt när jag kommer tillbaka på måndag. Nu har min kollega upptäckt att jag glömt den. Det roar honom. Jag skäms, för jag skulle ju visa uppskattning, inte slarva runt med den. Så när jag ska gå hem så kan jag med stolthet konstatera att jag kommer ihåg blomman. Går förbi diskbänken och tänker att jag kan vattna den lite också, känner mig riktigt duktig. Ska bara pissa, fixar det, och åker hem. Blomman står kvar på diskbänken.
Kommer tillbaka på tisdag och har med mig skammen över den här blomman. DEN STÅR INTE PÅ DISKBÄNKEN. FUCK!
Nu behöver jag erkänna att jag har glömt den så här länge för mina kollegor (dom visste säkert redan om det, men i skammen så ville jag inte göra det) så jag försökte hålla låg profil, tänka på annat, hoppas att någon stulit den (för då är det inte mitt fel i alla fall)
Det blir onsdag (nu har en hel vecka passerat sen jag fick blomman) Blomman står i mitt fönster, och min andra kollega undrar nu med ett hjärtligt leende om jag inte ska ta med mig blomman hem. Självklart ska jag göra det. Nu får jag inte misslyckas.
Så jag tänker blomma, gitarr, blomma, gitarr, blomma, gitarr den sista timmen på jobbet. Det får inte hända igen. Jag vattnar den, och tar med den ut till bilen. PUH! Nu kan jag inte misslyckas längre. Jag ställer den på golvet i baksätet, och åker hem. När jag kommer hem på gården har jag sen länge glömt att jag både har gitarr och blomma i baksätet, men bilen, tack bilen, varnar mig om att jag har något i baksätet. (Snacka om att tekniken gör framsteg) Så jag öppnar bakdörren och blomman har givetvis ramlat ur på golvet, och det är en enorm jordhög som ligger ungefär över hela baksätet.
Men nu jävlar är den hemma. Tack som fan för blomman!
