Jag läser ytterligare en berättelse om en person som drabbats av problem med ögonen, trots att blodsockret legat inom rimliga gränser. I alla fall enligt vården. Fastevärden mellan 6 och 7 och normal Hba1c. De flesta diabetessköterskor kommer säga att det är okej. För det är ”good enough” med tanke på diabetes.
Fast tänk om det är ”good enough” med tanke på hur vi äter. För det stämmer att det är svårt att få ner värdena mycket mer än så om vi äter normalkost. Några får ner dem lite mer, men tar mediciner där insulinutsöndringen ökar. Mer insulin alltså. Blodsockret är bra, men vi vet att insulinnivåer också är ohälsosamt. Speciellt när blodsockret ligger precis på gränsen skulle jag säga. Varför det? Jo för att när du ligger på gränsen så har kroppen gjort sitt absolut yttersta för att hålla nere sockret men inte lyckats. Den går alltså på 100% hela tiden.
Studier har visat att de människor som har mest insulinresistens är de människor som får mest följdsjukdomar, inte nödvändigtvis de som har högt blodsocker.
Är det något jag känner att jag ”vet” är det att vi måste sikta på normala blodsockervärden om vi vill minska risken för följdsjukdomar. Detta under förutsättningen att vi bara studerar blodsockret. Studerar du även din c-peptid så är det klokt om du har ungefär 0,5-0,7 i det värdet samtidigt som ditt blodsocker är lågt. Det finns så otroligt mycket studier på området, så jag måste säga att jag ”vet”.
Men jag sätter det inom citationstecken – för jag respekterar forskning och beprövad erfarenhet så pass mycket att jag vill att ni ska förstå att det inte går att kalla för konsensus, eller något som vi verkligen verkligen vet med forskning.
Det vården utgår från är att det är naturligt att ditt Hba1c ökar med tiden, och att inom 10 år så behöver 50% av alla människor insulin tillfört. Samtidigt finns det patienter som har varit utan insulin i trettio år – för att de hanterat sin insulinresistens tror jag. Vad tror du?
Vetenskapen då?
Jag frågade en AI tjänst om att räkna ihop studierna som gjorts på insulinresistens, och sen etablera en lista på sjukdomar som har kopplingar till problemet. Det är alltså en AI och därmed kan jag inte riktigt garantera alla siffror, men sjukdomarna som finns på listan har jag både gjort stickprov på, och några har jag känt till sen innan, så det stämmer. Det är en enorm mängd sjukdomar som är kopplat till insulinresistens.
Antal Vetenskapliga Studier: Enligt databasen Scopus, finns det totalt 26,155 artiklar om ämnet insulinresistens. Dessa inkluderar forskningsartiklar (n=21,918; 81.76%), översiktsartiklar (n=2,641; 9.85%) Dessa studier bidrar till den breda forskningen kring insulinresistens och dess kopplingar till olika hälsotillstånd.
- Typ 2-diabetes
- Hjärt- och kärlsjukdomar
- Stroke
- Fettlever (Non-alcoholic steatohepatitis, NASH)
- Polycystiskt ovariesyndrom (PCOS)
- Metabolt syndrom
- Cancer (vissa typer, såsom bröst- och tarmcancer)
- Alzheimers sjukdom (kallas ibland för ”typ 3-diabetes”)
- Kronisk njursjukdom
- Obstruktiv sömnapné
- Ateroskleros
- Högt blodtryck
- Hyperlipidemi (höga blodfetter)
- Gallstenar
- Hjärtsvikt
- Kardiomyopati
- Retinopati (ögonsjukdom)
- Neuropati (nervskador)
- Fetma
- Osteoartrit
- Gikt
- Kronisk inflammation
- Depression
- Kognitiv nedsättning
- Hudtillstånd som acanthosis nigricans
- Andningssvårigheter vid ansträngning
- Muskelatrofi
- Kronisk trötthet
- Infertilitet (hos kvinnor och män)
- Hormonella obalanser
Det är så extremt många som samtidigt säger ”Jag äter ungefär som förut” och har diverse problem med sina kroppar. Det är möjligt att man inte kan reversera ALLAS insulinresistens, det förstår jag också. Men extremt många kan genom att gå ner i fettvikt och lägga på sig muskler (eller bara en av sakerna i vissa fall) minska eller eliminera sin insulinresistens.
När jag fick diagnos hade jag 300% så mycket insulinproduktion som en normal människa ska ha. Jag fick ner det till normala nivåer, men sen hade jag en period där jag åt smörgåsar och tog ”sämre hand om mig” och plötsligt låg siffran på 200% – blodsockret var dock helt normalt.
Den största saken är inte ens risken för följdsjukdomar, i alla fall inte enligt mig. Det är att man mår så mycket sämre när man är insulinresistent. Tröttare, mer nedstämd, ofokuserad, och mer benägen att dra på sig olika inflammatoriska tillstånd. Sen lever man med sötsug och hunger i större grad. Alla dessa saker gör att man mår sämre. Det är därför jag framförallt menar att du behöver ta bättre hand om dig – du får mer livskvalitet – mer livsenergi och du kanske då också kan ta tag i den där förbaskade envisa vikten.
För att vikten är envis beror nämligen också på insulinresistens.
Hoppas du vill förändras! Känner du att det är för svårt och har råd, kan du också ta coaching hos mig. Fast du behöver inte det, du kan klara det själv också.
Lycka till!
