Jag skulle försöka leta reda på ett sätt att beskriva hur bara ett tillsynes litet störmoment kan förstöra något jag är på väg att göra häromdagen. Hur förklarar jag så att den som inte har mina bekymmer förstår.
Jag letade i skallen, och sen kom jag på det. Minns du första gången du skulle hoppa på en trampolin? En som kändes kanske lite för läskig?
De flesta kan relatera till den känslan. Man får prata med sig själv, peppa sig själv, kolla så att det inte kan vara farligt på riktigt. Kanske ha någon i vattnet som man litar på när man hoppar första gången. Känner du igen det?
Den som står på trampolinen har inte riktigt möjlighet att tänka på något annat än just det där hoppet, och är väldigt känslig för störmoment också. Skulle någon tränga sig före i kön kanske man måste börja om sitt självpeppande, skulle någon säga att man inte törs så kanske man gick ner direkt eller hoppade fastän man inte ens var redo bara för att få tyst på den där idioten.
Vore det en lång kö bakom, eller att man bara fick en viss tid på sig för att hoppa, så kanske det vore lönlöst att ens försöka.
Så kan min känsla vara t.om för saker som jag vill göra. Som att jag ska hoppa från en lite för hög trampolin. Att jag behöver fokusera mina krafter på just det där hoppet, att jag behöver gå fram till trampolinen utan att bli störd, och att folk minst håller käften men helst säger att jag kan klara det.
Då kan jag hoppa. När jag sen gjort det, så kan jag fortsätta hur länge som helst. För jag vet också att nästa gång jag ska påbörja det här projektet igen, kanske imorgon, kanske nästa vecka, så kommer trampolinen stå helt ohoppad framför mig återigen.
Men det kan räcka att jag är på väg till trampolinen. Det kanske visar sig att jag får gå en omväg, eller måste klättra över ett hinder, eller att de har flyttat trampolinen och jag upptäcker det precis just nu. Hur ska jag då klara av att genomföra hoppet?
Jag har fyra decenniers livserfarenhet. Så jag har lärt mig vilka steg på vägen till en trampolin som man kan kolla upp innan och dessutom lita på. Jag har också lärt mig vilka förändringar i vägen som jag kan acceptera och vilka som gör att jag i alla fall tillfälligt måste avstå från att hoppa. Jag har också hoppat en jävla massa trampolin och därför kan jag, även om det är väldigt svårt att säga att jag ”gjort det förut” eftersom varje utmaning blir unik i sitt slag säga till mig själv att jag har gjort det förut.
Jag har också lärt mig en rad knep som gör att man inte får en massa vatten i näsan, eller hamnar på för djupt vatten eller blir stående på trampolinkanten. För problemet med att vända när man redan har kommit så långt är att det minns man minsann. Det glömmer man aldrig.
Så det kanske bara var att min arbetsplats var lite ostädad och att jag behövde plocka ihop lite snabbt, och sen flytta lite saker och tillslut sätta mig där och börja jobba. Det är ingen stor grej. Fast jag var ju på väg att hoppa ett hopp som känns nästan för läskigt, jag hade förberett mig och tänkt ut vägen, så det blev en hysteriskt stor grej för mig.
Så om du själv har ADHD: Var säker på att din förberedelse faktiskt stämmer överens med verkligheten. Annars blir den sämre för dig. Det måste vara rimligt sättet du förbereder dig på.
Din reaktion på saker kommer vara överdriven. Det är omöjligt för många att förstå att du skulle hoppa trampolin, så hjälp dem att förstå. Hitta orden för att beskriva hur stort något känns. Även om det känns svårt, försök att hitta andra nivåer på utmaningen. Alltså inte bara OMÖJLIG eller LÄTT utan kanske SVÅR SOM FAN, SVÅR, RÄTT SVÅR, NORMALSVÅR. Du behöver öva på att allt inte är svart eller vitt.
Är du anhörig till någon med ADHD? Förklara inte situationer som mycket enklare än de är. Du behöver inte måla fan på väggen för det, men drömscenarion kanske gör att den med ADHD tycker att det skulle vara idé att pröva, fast på fel premisser. Du kan inte säga att hoppet är fem meter om det är tio meter.
Hjälp dessa personer att hitta ord för hur stort vissa saker känns. Det kan vara oreda i skallen också, och ibland kan det kännas mycket mindre när man fått uttala hur eländigt det är. Det kan bli tydligare av att säga det ut i luften.
Överdriv inte förståelsen. Det kanske låter hårt, vi ska givetvis ha förståelse och vara ödmjuka för vad vi känner och vad andra känner. Men gör det inte till för stor grad. Det kan vara så att den som är skiträdd för att hoppa trampolin vill det mest av alla. Har mest nytta av det.
Vi måste hoppa många gånger. Det är den absolut viktigaste slutsatsen. Den som inte kan hoppa en vanlig trampolin på badhuset kan nog leva vidare sitt liv ändå. Men den som har ADHD måste klara sina ”hopp” massor med gånger. För i regel har vi inte gjort det. Vi har inte haft de förutsättningar som krävs för att lyckas med det. Vi kanske har glömt bort det, eller fegvänt eller haft så mycket säkerhetsåtgärder att vi ändå inte känner att vi kan.
Så börja med lagom höjd på trampolinen!