Har du någon i din närhet som har ADHD kan du fråga dem ifall de känner igen den meningen. Jag har hittills inte träffat någon som inte har hört den någon gång i sitt liv. Kanske framförallt under skoltiden, men även på andra ställen. Kanske på jobbet.
Vad menar man egentligen?
Samtidigt som jag har pratat mycket för att ADHD inte är en statisk åkomma så måste vi vara försiktiga med den här typen av uttalanden. Läraren menar väl, den försöker i regel säga att de finns mer potential än vad som visas upp. Det finns mer kompetens än det där arbetet som blev inlämnat, eller det där provet. Gissningsvis är det av goda skäl som dessa personer säger så. Jag tror ju att människor är goda i grunden.
Fast, ska vi ta några andra exempel som faktiskt är precis likadana för att förstå vad man egentligen gör. Lisa har i nionde klass gjort en muntlig redovisning för klassen, läraren säger att ”Det var en bra redovisning, men du hade kunnat göra den bättre om du var mindre blyg” Hur känns den meningen? Eller varför inte Otto i femte klass som hoppar långt i längdhopp, och läraren påpekar det ”Grymt jobbat Otto, men hade du inte varit överviktig hade du gjort det ännu bättre” Aj?
Blyghet och övervikt är inte heller statiska åkommor. Det går att förändra dessa saker med träning och tid. Såklart. Fast vi förstår att det är av värde att ta hänsyn till den som har dessa egenskaper på ett annat sätt. Det här är samma sak som händer när du säger att en person med ADHD kunde ha gjort det bättre. Javisst, det kunde personen ha gjort. Om motivationen hade räckt längre tid. Eller om fokus hade varat lite längre. Då hade det kunnat bli hur bra som helst. Fast…Hade den där personen bara kunnat bestämma sig för det skulle det ju inte finnas några ADHD-diagnoser.
Motivationen är störd
Det är i regel det absolut största problemet för den som har ADHD. Den kommer kanske bara ibland, och då kommer den med en extrem kraft istället, eller så vet personen som har diagnosen om att snart kommer hen inte orka att hålla på med det här längre så då måste man smida medan järnet är varmt. Eller hur? Låt mig illustrera hur motivationen att skriva en ledare kan se ut för mig, eller egentligen skulle jag kanske ha tagit en bild på mig själv nu när jag skriver den här texten. Jag sitter i köket utan t-shirt, för jag har tränat, och jag tänkte gå på dass, men sen kom jag på att jag skulle skriva feedback till kursen som jag var på i helgen, så jag gick upp i sovrummet, och där var det en tub med kräm som jag applicerade, och sen tog jag med mig datorn ner. Då pep det i mikrovågsugnen och brödet som jag rostat poppade upp, så jag åt middagen som egentligen var planen från första början. Sen kom jag på att jag måste ju skriva om det här för det är viktigt, och nu sitter jag här skitnödig och med köttfärssås på shortsen för att jag har varit alldeles för fokuserad på texten, så dom måste i tvätten. NU ville jag skriva, och då är det bara att köra.
För att skriva ledare har jag bett han som bearbetar mina texter att påminna mig när det är dags för mig att lämna in, och hittills har jag haft en endaste ledare redo av trettio gånger. Anledningen? Jag skrev en ledare, som jag glömde bort, och sen fick jag ett mail, blev påmind och skrev en ny. Så en av dessa gånger hade jag en ledare över. Grymt va? Jag skäms dessutom så mycket över det trots att jag bett om hjälp, så kan jag hävda att ”jag är nästan klar” men då har jag inte ens tänkt ut ett ämne. Men genom att vänta till ”sista sekund” så blir det nästan som det blir med sömn. Trycket ökar. Som någon som har svårt att somna kanske stannar uppe två kvällar i rad. Då måste man somna på tredje dagen. Jag har samma uppfattning om hur motivationen fungerar för mig. Det är som att ”trycket” inte är tillräckligt när jag får veta något för tidigt.
Tidsuppfattningen är också konstig
Det behöver inte vara så men många som har ADHD får också problem med tid. Inte för att man inte förstår begreppet tid, men man kan se det som att det handlar om en närsynthet för tid. Alltså att man bara ser det som är just närmast i tid. Det här känner jag väldigt mycket igen också. Har jag en sak på en torsdag, och en annan sak på lördag. Så är det först efter att jag gjort saken på torsdag som jag kan börja tänka på lördagens aktivitet.
Det gör förstås inlämningsuppgifter lite klurigare.
Jag ska säga att med medicin så är mycket av detta bättre, men ingenting har blivit helt bra. Det kan vara bra att känna till för den som tycker att personer med ADHD är för slarviga eller jobbar för fort.