Jag kan med stor säkerhet säga att redan överskriften på det här inlägget kommer att engagera människor på olika sätt. Det finns väldigt mycket åsikter vad det gäller anpassningar för den som har ADHD. Blir det för mycket? Blir det aldrig tillräckligt? Det tänkte jag att vore intressant att resonera lite kring.
Vi kan tänka oss ett scenario, det finns givetvis hur många som helst. Men det här skulle kunna vara ett rimligt:
Det här är en lyckad anpassning. Att ta en kort paus eller använda hörlurar kan man också göra på en arbetsplats i relativt stor utsträckning skulle jag säga, så den här eleven kan ha nytta av den här anpassningen också i framtiden. Det som har varit problemet i skolan historiskt, och som fortfarande är ett problem, är ju att skolan tänkt sig att alla ska göra på samma sätt för att det ska vara rättvist, eller för att utbildningen ska bli ungefär likartad för alla. Det är fantastiskt att det finns ett annat typ av resonemang nu. Inte minst för den som har ADHD.
Det finns fler sätt än skolans fyrkantiga värld att ta till sig kunskap, så det gör ingenting om det blir lite variationer på den fronten. Så långt är allting bra.
Problemet uppstår om de anpassningar som görs fortsätter utan att man egentligen vet om de fortfarande behövs. Just i det här exemplet med pauser och musik kanske det inte blir så stora konsekvenser, men en elev som exempelvis får lättare texter, lyssna på texter, eller ständigt jobbar i en lättare bok riskerar att hamna långt efter på grund av anpassningarna.
Jag har träffat personer som aldrig gjort ett muntligt anförande, inte ens för en mindre grupp eller bara sin lärare. Trots att de spenderat tolv år i skolan. Anledningen var att personen tyckte det var svårt till en början, sen har detta bara fortsatt att överlämnas från klass till klass. Det är ofta eleven själv som man lyssnar till – och även om jag förstår hur otroligt viktigt det är att lyssna på den som har bekymmer, så måste man också komma ihåg att det kräver ganska mycket motivation och självmedvetenhet för att ett barn eller ungdom plötsligt ska komma på att det är dags att utvecklas.
Det är ett väldigt högt krav man ställer på föräldrar, lärare och specialpedagoger att dessa ska lyckas ha en samlad bild av en elev på det sättet, så i regel är det bara eleven själv med tillräcklig kunskap om situationen. Föräldrar är ju inte i skolan, och symptom ser helt olika ut i olika miljöer, för att göra det hela ännu mer krångligt så spelar också vem läraren är roll, hur gruppen ser ut, och en rad andra faktorer som inte ens alltid går att sätta fingret på.
Även om det är sant att symptom kan mildras över tid, och att tid där man inte misslyckas utan faktiskt kommer framåt är fundamentalt, så tycker jag att man ska vara försiktig med att se anpassningar som något som bara görs för att skolan ska fungera exakt den sekunden. Blicken måste höjas och man måste tänka på framtiden också. Det kommer inte plötsligt komma en dag när alla saker faller på plats och personen med ADHD bara fungerar. Det är en väldigt naiv föreställning. Det kräver att man hela tiden gör utmaningen lite större. Även för den med ADHD.
Tyvärr tänker sig många att ADHD är ett permanent problem som är helt oföränderligt. Det är ett farligt antagande. Att personen med ADHD jämfört med någon annan person utan ADHD säkerligen kommer att ha mycket mer utmaningar hela livet är rimligt. Fast människor utvecklas, det gör människor med ADHD också. Förutsättningen för att det ska inträffa utveckling är dock att man testar nya marker, och att man utmanar de föreställningar som man har om sig själv. Då kan inte anpassningarna vara statiska, eller ständiga. Det enda som får vara ständigt återkommande är att anpassningarna står i paritet till behovet.
Så här säger Nationella vård och insatsprogram:
Det här ser ju väldigt bra ut i praktiken. Det är också väldigt många med ADHD som inte får tillräckligt med anpassningar och stöd, så det behöver pushas på. Det behöver funderas över om anpassningarna är tillräckliga. Det är också helt rätt. Fast det står väldigt få rader om att fundera kring huruvida anpassningarna skulle kunna minskas ner, eller förändras eftersom eleven har utvecklats. Det tolkas i regel som att man försvårar för eleven snarare än en möjlighet att utvecklas. Dessutom är det fokus på kamratrelationer och betyg och uppenbart inget uttryckt fokus på utveckling trots sin neuropsykiatriska diagnos.
Sen kan det ju också vara så att eleven behöver ytterligare anpassningar i vissa skeden av sitt liv. Så det är inte helt enkelt. Fast för mycket anpassningar kan utgöra grunden för att en elev eller människa utvecklas mindre än de skulle.
Det skulle kunna illustreras så här:
Slutsatsen jag drar är att det fortfarande saknas kunskap om ADHD och andra diagnoser, och att anpassningar i många fall blir alldeles för få, och på fel sätt. Samtidigt kan de som faktiskt till en början får fantastiska anpassningar också fastna i dessa, och det kan vara ett stort hinder i att utvecklas både i skolan och som människa. Tänk gym eller konditionsträning. När det börjar gå lätt så är det bra att höja dosen lite försiktig, om man vill bli både starkare och orka mer. Fast det är samtidigt alltid fel att ha en för hög dos träning. Skolan ska inte vara plågsam, men kanske lite lätt jobbig?