Jag har medicinerat i ett år ungefär nu för mina ADHD symptom. Det blir många spännande lärdomar på vägen, helt klart. Långt innan min egna diagnos har jag haft stort intresse för NPF-diagnoser, inte minst eftersom jag jobbar som samtalsstöd och tidigare har jobbat med människor på olika sätt där det är meningsfullt att förstå dessa svårigheter. Saker som jag pratat med personer om tidigare får jag nu en egen uppfattning om, och en sak som många (som sen slutar med mediciner) säger är att de blir känslolösa av dem.
Jag tror att jag i alla fall kommit fram till en stor del av förklaringen till det. Jag tänkte dela med mig lite av mina tankar för det. För när det gäller känslomässiga reaktioner för den som har ADHD så vet vi att det går ganska fort, och det blir ganska starka känslor. Det är sällan något lagom som uppstår när en person med den här diagnosen reagerar. Det kan hända att det inte syns på utsidan dock, så man får inte blir lurad. På insidan däremot så brukar det gå ganska fort. Det är ofta ett antingen eller scenario. Det kan illustreras såhär:
Låt oss säga att du frågar dig själv om du behöver vila, ta igen dig. Det finns två alternativ. Antingen behöver du inte göra det överhuvudtaget eller så är det ett akutläge där du behöver vila direkt, annars kommer världen gå under. Alla känslor som befinner sig mellan kommer att puttas ut åt kanten. Allt eller inget.
När du är normal (haha) eller blir medicinerad, doseringen blivit okej, och kanske med hjälp av lite övning så kommer det se ut på ett annat sätt:
Det här är som det ska vara. En känsla har ju fler lägen än bara ALLT eller INGET, det finns en rad delar av hur starkt det känns. Mest troligt kommer också den röda delen av känslan även den vara olika stark. Man kan vara arg, jättearg eller vansinnig. Det är olika saker och det är dynamiskt. Det är massor med olika nivåer av känslor som plötsligt den som medicinerat får till sig. Men problemet är att det finns inte så mycket erfarenhet från dessa variationer. Särskilt inte för den som börjat medicinera som ung, och som kanske haft sina symptom tidigt. Det blir lättare för mig exempelvis, som haft varierande andel symptom genom livet eftersom jag haft olika arbetsplatser och förutsättningar.
Så, den upplevelsen av känslor som finns mellan är väldigt svåra att förstå. Den som har haft ADHD är van vid att antingen är det ingenting, eller så är det allting. Eftersom medicinen skruvar ner volymen på upplevelsen, kan det istället bli att man känner sig känslolös.
Det här kan absolut vara ett skäl att sluta med medicinen i förlängningen, så jag säger inte att det alltid är fel. Det kanske oftast är rätt, jag har inte det svaret. Fast det kan mycket väl vara så att man behöver öva på dessa känslolägen. Jag vet att jag har behövt göra det trots att jag, som jag sade innan, inte är ovan att känna dem.
Återhämtning är en sådan sak för mig. Jag har alltid återhämtat mig i tid förut, eftersom hela min själ säger att jag hatar människor, och att jag inte vill vara i närheten av något som andas överhuvudtaget. Då har jag dragit mig undan och fått min vila. Efter att jag började med mediciner så har jag absolut fått indikationer på att jag behöver vila, men dessa indikationer har känts så otroligt svaga att jag inte kunnat tolka dem på något annat sätt än att det inte är något att oroa sig för. Det blev en tuff läxa.
Det är nog lite för många som väntar på att medicinen ska lösa problemet. Det blir en passiv relation till ADHD-medicineringen. Jag tänker att medicinen skapar förutsättningar, men jobbet behöver man ändå göra. Den som har unga människor i sin närhet med ADHD behöver hjälpa dem att sätta ord, och ”betyg” på känslorna. Den som är äldre, och mer ansvarig för sig själv behöver öva på att lyssna inåt. Det är en process, för all del. Fast det finns mycket att hämta där. Vänta inte på att medicinerna ska göra jobbet åt dig – tänk istället att medicinerna hjälper dig med rätt förutsättningar, så att Du kan göra jobbet.