Det idiomatiska uttrycket ”jämna plågor” hörde jag någon gång för första gången som barn, och jag tolkade det som att personens tillvaro inte var särskilt bra. Den som med jämna mellanrum känner sig plågad kan ju inte ha ett särskilt bra liv? Nu ska vi inte fastna för hårt på orden, att plågas kanske bara är dumt, men att utmanas och kämpa ganska hårt med det, kanske inte riktigt är samma sak.
Jag har dock börjat tänka på det med ett lite större perspektiv de sista åren. Inte minst efter att jag läste ett inlägg i en träningsgrupp där någon var jätteorolig eftersom de inte längre hade ont i musklerna (träningsvärk) efter träningen. Oron var kring att inte resultaten skulle fortsätta komma. Jag känner till att träningsvärk inte är nödvändigt för att få effekt från träningen, så det var ingen fara och det kunde frågeställaren informeras om. Men sättet personen såg på ”plågan” gjorde mig minst sagt intresserad. Det var som att smärtan blivit ett önskat kvitto på att träningen var god, även om det nu var felaktigt så fastnade det på mig.
”Du ska inte behöva gå runt och vara hungrig” hade en dietist sagt till en diabetespatient i någon annan av de grupperna jag läser mellan varven. Jag som jobbat väldigt hårt med att reversera min sjukdom kunde se hungern på ett annat sätt. Jag hade nämligen den som ett kvitto, precis som personen som saknade sin träningsvärk, Kände jag att det kurrade i magen på kvällen så visste jag att jag hade gjort en bra dag. Det här blir ju väldigt intressant förstås. Att man tänker sig att en patient inte ska behöva gå runt resten av livet och vara hungrig låter väl logiskt, men i en övergångsperiod?
Fast listan av saker som vi gör såhär med är mycket längre än bara hunger och träningsvärk. Titta hur de flesta resonerar kring ångest, de sakerna som genererar ångest undviks till varje pris. När jag gick i skolan var det ingen som fick stå över att stå framför klassen och redovisa, idag är det var och varannan som slipper. Jag har träffat flera deltagare på folkhögskolan som aldrig har behövt att göra det. Alltså inte ens en gång. Människor som undviker trapporna för att de gör dem svettiga eller andfådda. Eller antalet människor med ryggproblem som inte tränar eftersom det ger dem lite mer ont. Jag lyssnade nyligen på en kvinna som berättade att hon börjat med fysioterapin trots att hon tidigare inte kunnat gjort det (det gjorde för ont). Hon hade precis lika ont nu men eftersom det tjatades så jävla mycket om träning, trots att hon enligt sig själv behövde en till MR och troligtvis operation, så ville hon bevisa att fysioterapeuten hade fel. Efter två veckor var hon smärtfri.
Det verkar som att vi strävar efter ett liv som inte ska bli så jobbigt. Det är väl klokt på ett sätt att förbättra tillvaron man har men den här strävan har nog troligtvis gått lite för långt. För om ingenting känns utmanande, svårt eller tungt så kommer vi inte att utvecklas lika mycket mera, och slutligen kanske vi inte utvecklas alls. Dessutom flyttas gränserna för vad som är en rimlig utmaning som man faktiskt klarar av. Det är precis så ångest fungerar. Den som drabbats plockar bort saker som genererar ångest, och sen klarar de mindre saker till nästa gång. Kondition likadant, den som nått gränsen att trappen gör dem för andfådda och istället tar hissen kommer orka ännu mindre snart. Men det känns bättre i stunden. Som när man säger ”äsch jag stannar hemma idag” och hoppar över träningen.
Eftersom vi tycker att dessa jobbiga saker är något som vi själva vill undvika, så väller det över på föräldraskapet också. Antalet mammor och pappor som säger att man inte kan tvinga sina barn att träna är skyhögt i jämförelse med förr. Jag har ingen vetenskap som backar upp det, men jag är väldigt säker på det. Det är många som menar att man inte heller kan tvinga barnen att hjälpa till hemma eller åka och hälsa på någon tråkig släkting heller. Att tvinga någon till något jobbigt blir liksom alldeles för oetiskt på något sätt.
Under samma tidsperiod som jag kom i kontakt med ”jämna plågor” hörde jag också många vuxna säga att man måste träna på att ha tråkigt ibland. Jag tyckte förstås att det var en minst lika dum idé. Fast sanningen är den, att förhoppningsvis får du en fantastisk vecka nu, men inte att den är befriad från stunder av att ha tråkigt, utmaningar, och saker som gör dig både nervös och svettig. Du vill inte att allting ska kännas perfekt – gärna den stora delen av livet förstås, men inte allt. För du vill utvecklas. Dessutom vill du behålla perspektivet. Inget kryddar maten så gott som hunger. Ingen säng känns så skön som den man lägger sig i när fötterna är ömma och trötta. Det är balansen i livet. Så, ja det är kanske dags att ta tillbaka uttrycket ”jämna plågor” och förstå samtidigt att det är precis så det ska vara!
