För att förstå storheten i en handling behöver man förstås sätta den i ett sammanhang. För vad är ett mål i en division 7 match i det stora hela? Ingenting. Det är knappt en gäspning, och det förstår jag förstås. För mig är det dock enormt mycket mer än så, faktum är att det varit en del av min bucketlist. Jag ska försöka att förklara varför, för det finns flera bottnar.
Vi får gå tillbaka till 1989 kanske för att den här resan ska påbörjas. Malungs IF, Skinnarvallen. Det var där jag fick kontakt med fotboll för första gången i alla fall i spelsammanhang. Till en början i formen byaserien, där knattelag skapades från kringliggande byar och slogs om poängen och målen på skinnarvallen. Jag minns bara fragment, men det var roligt. Sen blev fotbollen lite tråkigare. Mest troligt eftersom alla träningar också ägde rum i Malung då, och jag hade 15 km till platsen. För då började jag spela med Malungs IF. Det skapades två lag av pojkgänget. Det fanns rättvisa inblandat i detta också, skjutsar skulle skötas solidariskt och alla skulle hantera tvätten också för den delen, men speltid började regleras redan innan vi nått tonåren.
Jag var rund, och säkerligen lat också, och jag fick inte lika mycket speltid. Det i sin tur genererar ju mindre möjlighet att öva upp sin förmåga på planen, sen hade jag nog inte blivit någon fotbollsspelare ändå. Det är dock ett av problemen med att begränsa de som inte är lika bra – dom kommer att bli ännu mer ifrånåkta sittandes på bänken. Vi vet bättre nu. Jag fortsatte dock hela vägen till fullstor plan och mitt sista mål gjorde jag 1995 om jag minns rätt, på en cup som inte ens spelades på svensk mark. I orten Flisa, norge, så lyckades jag peta in ett mål. Jag hade en målgest som också bara var okej på den tiden, en gäspning, uttråkad, som skulle göras framför målvakten. Jag var ung, det var en annan tid, förlåt.
Det är dock inte därför som mitt division 7 mål som jag gjorde i söndags spelar roll. Det handlar om andra saker. Låt mig ta med er tillbaka till 2015. Då hade jag sådana kroppsliga smärtor, främst i ben och händer, men även i ländrygg att jag sökte vård för det. Jag gick igenom hela vårdkedjan och det var först året efteråt som jag konstaterade att jag hade diabetes. När jag vaknade på morgonen under den tiden så behövde jag sitta en bra stund på kanten av sängen. För om jag satte ner fötterna direkt mot underlaget så bar de inte mig. Det gjorde för ont. Ungefär ett år efter det var jag rörd över faktumet att jag kunde bara kasta mig ur sängen på morgonen och ytterligare ett år senare stannade jag upp och tittade på solen som tryckte sig upp över horisonten tidigt en vårmorgon i samband med en joggingtur. Jag hade knappt hunnit springa en kilometer men det var så olidligt vackert, och tanken som slog mig var att hade det varit två år sedan så hade jag fortfarande suttit på sängkanten, och inväntat att benen skulle bära mig. Nu lät de mig flyga över asfalten (nåja, låt mig få uttrycka detta lite poetiskt nu, det var nog inte särskilt agilt det som skedde efter vägen där) Men det var direkt på morgonen. Jag sprang!
Frun startade fotbollsspel i Enviken, syftet var motion och jag deltog inte. Däremot skulle det ändras när jag träffade någon på ett event i Stockholm i samband med något e-sportsjobb. Den här personen var imponerad över att jag var bra på allt jag gjorde. Det var hans ord, och jag minns att jag tänkte ”det är för att jag bara gör sånt som jag redan kan”. Det var sant. Jag har ständigt befunnit mig på den smala kanten med saker som jag bemästrat och sen sprungit runt där i cirklar och framstått som att jag kan en massa saker. Det var snarare så att jag varit feg. Inte vågat testat något nytt, och detta var grunden till att jag började med fotboll igen, och förstås också trevligheten i att göra något tillsammans med min fru.
Skadorna avlöste varandra. Det kan man säga med säkerhet. Jag drog ljumsken vid fyra tillfällen (2-8 veckors skadetid) och vaden lika många gånger. Det var en fruktansvärd upp och nergång mellan besvikelse och att det började kännas som att man kanske skulle hålla. Jag kunde dock inte förmå mig till att sluta, det hade blivit en grej. Nu skulle jag inte med hjälp av skador kunna tjuva mig bort från detta. Nejfan! När jag sen fick ett diskbråck var det svårare att behålla motivationen, men jag gjorde det ändå. Det formades en vision. Tänk att spela en match på riktigt? Hade det inte varit otroligt kul att göra innan man blivit för gammal (jag borde inte ha tänkt såhär, jag var redan för gammal, men envishet ni vet..) Jo, det vore fantastiskt roligt. Då behöver vi ha ett seniorlag. Så vi bestämde att när pojkarna som jag och min bror tränade skulle nå en ålder där vi inte längre har något lag att erbjuda dem, så skulle ett a-lag startas.
Nu formades ytterligare en dröm, tänk att få spela med min son en match. Vilken grej va? Operationen av diskbråcket hade ju lyckats, och det var inga problem med det längre. Jag började våga igen, man blir väldigt rädd efter en sån skada, och började kanske eventuellt att bli medioker på fotboll igen. Då kom det tillbaka. Diskbråcket alltså. Väldigt mörkt förstås, men jag var av åsikten att jag fixar en operation till. Det löser sig. Problemet var att diskbråcket inte alls var tillbaka, det var ärrvävnad som hade etablerat sig kring nerven i ryggkanalen och överläkaren föreslog att vi istället skulle operera in en elektrisk apparat som skulle hantera min smärta i ryggen. Batteripacket skulle placeras i skinkan, och trådarna håller för normala rörelser, men inga hastiga. Jag frågade om jag skulle kunna brotta ner mina barn, spela fotboll och springa efter en sån operation och han sa att de kanske inte är för alla. Efter en lång diskussion bad jag honom att fundera kring om han kanske kunde tänka sig något annat sätt, så att jag kan fortsätta med sport. Han lovade att ringa upp. Efter ett par veckor gjorde han det, och han sa att vi kan testa att ta bort vävnaden, men det är tveksamt om det kommer att fungera. Jag sa snälla prova. Han sa okej.
Operationen tog fem gånger så lång tid som den skulle göra. Jag hade fått en sån tålighet mot morfin eftersom jag ätit det i flera år att när dom skulle söva mig, ni vet, räkna neråt, och godnatt, och allt det. Då tittade narkosläkaren på mig och sa ”sover du inte?” – han såg livrädd ut men låtsades vara lugn. Under nedsövningen fick de ringa hjärtjouren. Jag hade 38 i puls eller något sånt. Det var ingen fara. Det gick bra.
Vi fick igång A-laget i alla fall. Det var dock inget riktigt lag, för vi hade för lite spelare. Vi raggade folk med ljus och lykta och jag blev egentligen aldrig uttagen till något lag. Det var ju jag som skötte laguttagningen, och dessutom hade jag varken ork eller fysisk förmåga att riktigt kalla mig själv fotbollsspelare. Jag ställde upp. Så jag omformade tanken lite. Jag vill förstås göra ett mål, i en match där det spelar någon roll. Jag spelar anfallare, så jag föreställde mig att gör man ett mål som en anfallare, om det nu inte är slump då, så är det väl ändå en indikation på att man kommit så pass långt att man kan känna att det är en stor grej. Senaste målet var dessutom 1995. Mycket vatten har runnit under broarna sen dess.
Både jag och min son var uttagen till start elvan. Missförstå mig rätt här, hade det funnits flera dugliga spelare även i år hade jag nog snart också hamnat på bänken, inte min son, men vi var fullt lag, jag fick min plats och vi startade matchen. Nu är det ju sådär med saker som man jobbat länge för att det är inte säkert att det inträffar ändå. Backen som jag spelade mot var 23 år yngre än mig. Det skulle inte bli några mål på att jag löpte ifrån honom, så mycket kan vi väl säga. Kanske på nick? Men min grabb får med sig bollen efter kanten, och han gör en löpning på 60-65 meter hela vägen fram till straffområdet, han behåller bollen. Jag löper med från mitten av planen, och den här löpningen är en prestation i sig. Dels hade jag haft svårt att hinna med tidigare, det krävs mycket fungerande muskler för att en 100 kg person ska ta sig framåt i samma hastighet som en 70 kgs 17 åring, det gör det. Även om 17 åringen har en boll att hantera. Det är också så att när man ligger sådär nära sin toppfart, och sen stannar upp, så är det inte säkert att varken nervsystemet eller muskulaturen fungerar i toppklass.. Hade det varit några år sedan hade jag kanske hunnit med, men således inte kunnat göra särskilt mycket bra med bollen om jag hade fått den.
Jag fick bollen. Av min förstfödda son. Det var 28 år sedan som jag gjorde mål senast. Jag var nära ett av mina livsmål, så jag lade över den till höger fot istället. För att vara säker. Sen lät jag bresidan på foten träffa bollen och den gick in i målet. Jag skrek rakt ut av glädje och kanske tyckte någon att jag var en idiot. Inte jag. Det här målet handlade om sju års arbete för att förbättra hela min fysiska sammansättning. Det handlade om att kunna starta upp ett seniorlag i en fantastisk liten by och att platsa i alla fall bland reserverna i det, det handlade om att min son passade till mig. Det handlade om att det var derby. Det handlade om att min förstfödda son har blivit en ung fantastisk man som spelar fram sin gamla självgoda far i straffområdet. Det handlar om att vilja bli bättre.
Dessutom hade jag aldrig någonsin kunnat göra detta med min far. Jag hade aldrig passat honom, och vi hade aldrig kommit överens på fotbollsplanen. Inte utanför heller. Men jag och min son firade det här tillsammans. Vi spelade tillsammans.
Så det var inte bara ett mål. Det var ett helt livs revansch.
