Hade vården fungerat som den ska fungera så hade jag haft åtta år med diabetes. För jag hade garanterat diabetes redan för åtta år sedan, jag hade samma symptom då också. Kanske värre i vissa avseenden helt ärligt. Jag var utomjordiskt trött, och det var nog mitt främsta symptom helt ärligt. En sådan trötthet som passerar gränsen för vad man är van vid, även om man är jättetrött. Jag orkade inte hålla uppe i ögonen när jag satt och kommenterade matcher. Jag somnade direkt efter maten, även om vi var hos vänner. Det gjorde mig lågmäld, nästan deprimerad. Jag hade ont i kroppen. Jag hade svamp. Jag drack stora mängder vatten. Det jag sökte för var dock mina fötter, jag hade en utomjordisk smärta i dem, och jag fick verkligen all hjälp. Neurologen. MR-undersökningar. Röntgen. Diverse olika mediciner. Det var dock först ett år senare, när det sista provsvaret kom in från röntgen, som man upptäckte att jag redan ett helt år innan hade förhöjt blodsocker.
Jag blev såklart gubb-tjurig. Jag vägrade det insulinet som förskrevs. Jag vägrade att gå till diabetessköterskan. Jag kan inte riktigt svara på varför, bara att det blev så. Längst inne funderade jag dock om det i ärlighetens namn kunde vara så att man kan leva på det sättet jag gjorde och sen ta mediciner så att kroppen skulle tolerera det. Det kändes som ett systemfel. Jag behöver ändra något.
Så 2016 tog jag bort varenda kolhydrat jag kunde hitta. Sen satte jag igång. Vikten rasade. Blodsockret rasade också. Kroppen kändes som att någon väckt den, fast alldeles för tidigt. Som att man egentligen hade velat sova fem timmar till men nu är det dags att gå upp och börja dagen. Jag var yr. Ont i magen. Musklerna bultade. Varje dag var verkligen jobbig, men samtidigt fanns där också spännande förbättringar. Jag hade inte längre överjävligt ont i fötterna. Mitt primära problem var nästan borta. Fantastiskt. Jag bestämde mig för att INTE träna. INTE röra på mig. Jag ville inte skapa vanor som var omöjliga att följa, och visste att jag lätt skulle kunna bli manisk. Så i sex månader gjorde jag motsatsen till det som alla populärvetenskapliga människor rekommenderar med att minska stillasittandet. Jag tog hissen istället för trappen. Jag undvek långa promenader. Jag fokuserade bara på kosten:
Det gick bra det med. Jag tålde fortfarande väldigt lite mat. Ett kex åt jag den 16 september samma år. Det var i april jag fick diagnosen så kanske 4-5 månader innan. Det kexet gav mig 9 i blodsocker. Jag promenerade ner värdet på kvällen, jag tog det bara för att det var min sons födelsedag. Det gick inte. Så jag fortsatte med dieten, och två månader senare testade jag en pizza. I efterhand förstår jag att en pizza är ett extremt dåligt livsmedel att testa sin glukostolerans på, men det var så jag gjorde, och jag kunde belåtet konstatera att blodsockret var inom det som kallades för normala nivåer även efteråt.
Träningen började jag med bara för att jag börja känna mig liten. Det var jag nog inte ens, men det kändes så.
Jag hade nog byggt en stor del av min personlighet kring att vara rund och stor. Jag hade också tänkt att mina barn ska få lära sig att förmåga att träffa en partner, eller att vara charmig och kompetent, eller en bra människa, inte alls har att göra med hur man ser ut. Det var centralt för mig. Jag vill inte att mina barn ska växa upp med de fördomar som jag växte upp med. Det handlar förstås om en rad andra saker, som etnicitet, religion, sexuell läggning, ja, inte bara vikt. För mig blev det dock påtagligt. Jag kunde inte vara kvar i den kroppen som jag hade, för den gjorde mig sjuk.
Så jag började träna. Det var minst sagt en spännande upplevelse att ta en kraftigt förslappad och överviktig kropp och få fart på den. Skadorna avlöste varandra inte minst på fotbollen. Detta trots att vi spelade motionsboll. Jag tror det tillslut blev 8 skador innan de slutade att återkomma. Jag rehabbade. Jag tejpade. Jag rehabbade igen.
Sen small ryggen. Inte av något särskilt skäl, jag kan inte erinra när det hände, men en smärta som strålade ut i benet betydde att jag hade fått ett diskbråck. Det hade jag i ett helt år innan det opererades. Jag rehabbade. Tejpade. Rehabbade igen. Efter operationen stod jag redo att börja rehabba redan första dagen. Ryggen blev helt återställd och jag fick börja med fotbollen igen efter lämplig tid. Det var fantastiskt.
Gymmandet började bygga upp mig igen, benen var tunna där under fettet, armarna ännu tunnare. Jag hade varken kondition eller styrka, och jag kunde inte träna så mycket som jag hade önskat. För då blev dosen för stor och jag kunde känna en begynnande skada eller överträning. Tålamodsövning blev det. Vikten hade stabiliserat sig nu. Kanske runt 105-110 kg. Sen small ryggen igen. Det visade sig att reparationen de gjort hade fått min kropp att skapa en massa ärrvävnad, och nu hade den här ärrvävnaden istället börja trycka på nerven. Jag kissade på mig. Jag hade precis lika ont. Det fanns dock inte längre något att riktigt ”operera bort”. Min läkare ville att jag skulle operera in en smärtstimulator i ryggen, så jag slapp värktabletterna. Jag kohandlade med läkaren. Snälla försök att ta bort min ärrvävnad istället.
”Hade jag vetat hur mycket det var hade jag nog aldrig gjort det” var hans första ord efter operationen. Den tog flera timmar mer än de räknat med och min fru hade börjat räkna bort mig som död. Det gick bra. Jag slutade med morfin ytterligare en gång till. Jag hade nu kanske ätit morfin i 3 år av mitt liv, de sista 5 åren. Det gick bra återigen.
Det är ett och ett halvt år sen. Hoppas det håller den här gången. Men diabetesen då? Ja alltså om man bortser från några enskilda värden under första året, och ett värde precis efter den andra operationen, och ett värde jag tog när jag ätit kortison en vecka, så har jag aldrig haft ett diabetiskt värde sen sex veckor efter jag fick min diagnos. I början var fastesockret väldigt nära 6, och ofta mätte jag 5,9 eller 5,8 på morgonen. Det minskade, och jag åt lite mer kolhydrater och det var fortfarande lägre. Blodtrycket sjönk väldigt snabbt det med. Efter ett tag hade jag bara 5,6-5,8 i blodsocker på Lördagar, dagen efter att jag ätit godis. Annars låg värdet i regel under 5,4 på morgonen. Idag ligger det oftast under 5,2. I början kunde jag hamna lite högt efter mat, men inte för högt, däremot kändes det i kroppen på ett annat sätt. Jag upplever inte alls den typen av stress som kroppen hade då efter måltider som den kan ha nu. Jag har testat att gå upp i vikt också, det verkar som att jag kan väga 120 kg utan att diabetesen kommer tillbaka. I alla fall med min nya muskelmassa. Det är dock en onödig risk tänker jag.
Vilka lärdomar har jag fått med mig då? Det är några saker som jag är helt säker på, och det är att vården inte är tillräckligt för att hantera sin diabetes. Diabetes är en hybridsjukdom – både sjukvård och friskvård behövs, där vårdapparaten ska stå för 20-30% av lösningen på problemet och resten är upp till oss som har sjukdomen.
Ät så lite raffinerad mat som möjligt – skulle jag få ge ett endaste råd, och att det rådet skulle hjälpa så många människor som möjligt så skulle jag ge det rådet. Ät riktig mat. Ät inte mat i förpackningar. Ät inte mjölade saker. Det betyder inte att du måste äta LCHF. Ät det som naturen skapat. Inte fabriker.
Träna både kondition och styrka – det är nästa råd. Båda sakerna ger effekter på blodsockret, både akuta effekter och långsiktiga effekter. Dessutom blir du snyggare, lever längre och mår bättre på samma gång.
Sov på natten, ät på dagen – Detta är det väldigt många som glömmer. Låt morgonens mål vara det som är störst, det som innehåller mest energi och kolhydrater, för då har du en hel dag framför dig att spendera den energin. Låt kvällens mål vara minst. Du ska sova då.
Ge dig själv tid – det tar 10-15 år att få diabetes. Du kanske behöver ge i alla fall en tredjedel av den tiden för att reversera din sjukdom.
Ge inte upp – När jag tänker tillbaka på min resa så får jag ge det rådet. Jag har skrivit här om diskbråcket som varit centralt, men det är inte det enda som krånglat på vägen till mitt mål. Det finns inga optimala förutsättningar. Vi måste skapa dem!
Kopplingarna mellan den fysiska och psykiska hälsan är ingen liten parentes – är det sista jag vill skicka med alla. Kerstin Brismar (min poddkollega) har lärt mig så mycket. Min självupplevda förbättring i psyket är inte bara något jag fått för mig. Det finns extremt mycket kopplingar mellan de vanligaste psykiska besvären och inaktivitet. Det kanske alla förstår, men det finns också kopplingar mellan det och insulinresistens. Det är en stor del av diabetes. Ångest och depression kan ha fysiologiska anledningar också. Att må bättre ska givetvis innefatta medicinsk hjälp och terapi, men lika självklart att ta hand om sin kropp.
Jag har nog på riktigt inte mått bättre i hela mitt liv. Det finns förstås fler anledningar än hur kroppen mår. Allting hänger ihop. Det här är en krånglig resa, men det är verkligen en resa som är värd det. Hoppas att du tar den också. Behöver du stöd på vägen så har jag i vissa fall tagit på mig enskilda personers coaching. Ibland hinner jag, ibland inte. Lyssna på podden annars. Läs gärna mina inlägg. Skriv till mig och fråga. Vi har en värld som håller på att bli jättesjuk, och jag har upptäckt en stor del av problemet. Det delar jag gärna med mig av .
Läste du ända hit, så tack!