Diabetes är en sjukdom som påverkar hela livet. Du kan hävda att det bara är högt blodsocker som definerar diabetes, och kanske har du rätt i sak. Det är dock så att den som behöver tänka på sitt blodsocker får hela sin tillvaro förändrad. Diabetes angriper ditt psykiska mående, ditt fysiska mående, ditt sociala liv och fler saker därtill.
Den som får perfekta värden men inte mår bra psykiskt, eller kraftigt måste inskränka sitt sociala liv kommer inte att må bra. Det måste infinna sig en helhet där alla bitar sammanfaller.
Men vi kan inte tro att om vi mår bra så är det bra. Det är ett väldigt riskabelt antagande. Det finns många sjukdomar, eller scenarion där människan mår bra men egentligen utsätter sig själv för något som både på kort och lång sikt är farligt. Alkoholintag är ett gott exempel, andra droger också förstås. Det behöver dock inte vara droger, vår hjärna är programmerad för att hantera problem här och nu och det innebär exempelvis att vi föredrar att äta sötsaker över att göra ett träningspass, för i en händelse av svält är det mycket mer gynnsamt. Vi vilar när vi får chansen, det ser hjärnan till. Den jäveln fyller på oss med må-bra hormon också tillfälligt så att skippa det där träningspasset känns jätteskönt initialt. Det känns också jättebra att äta söta goda saker. Det är mänskligt att det är så.
Det är också därför som hjärnan säger till den som får ångest att undvika saker som ger ångest. För då slipper den ångest. I långa loppet ger det mer och svårare ångest, men hjärnan tänker kortsiktigt.
En stor del av vården bygger också på att patienten ska vara nöjd. Att patienten ska känna att det är görbart det som görs, och det är självklart jätteviktigt. Det gör dock att även vården blir styrd av vad vi känner – och med tanke på hur vår hjärna fungerar så är det riskabelt.
På samma sätt som människor kan ändra sitt sätt att äta, och sitt sätt att röra på sig, så att dom utifrån ett vetenskapligt perspektiv mår bättre i sin diabetes kan också människor ändra vad som känns bra eller dåligt. Det är här som jag tycker många misslyckas, både vårdgivare och patienter. Självklart har vi vårt sätt att leva, och förhoppningsvis trivs vi med det. Fredagsmyset i soffan kanske är en viktig del av tillvaron, och när vi får höra att detta ger inskränkningar så tänker vi att det suger. Livet blir sämre. Men det är för att vi tror att det som känns bra är stillastående. Det är det inte. Vi kan förändra vad vi uppskattar också. Dessutom kan vi lära oss att vissa saker som känns bra kanske inte är särskilt bra.
Den som får ett utslag på armen som kliar kommer klia på det stället. Inget konstigt med det. Däremot kanske man blir informerad om att kliandet i sig gör att utslaget fortsätter. Det är fortfarande precis lika skönt att klia på det utslaget efter att man fått den informationen, men då förstår man också att alternativet att klia är väldigt dåligt. Så man börjar tänka i andra banor. Kanske lägger man på en våt handuk. Kanske något annat.
Vi kan inte fortsätta att klia bara för att det känns bra. Det kan fortfarande vara fel strategi för att bli bättre i sina utslag. Vi kan inte heller fortsätta att äta på ett visst sätt, eller att röra oss mindre för att det känns bra. Faktum är att på samma sätt som den som måste tvinga sig att sluta klia kommer plågas, kanske den med diabetes kommer plågas när den börjar att göra rätt saker. Det är inte farligt att det känns tufft, det kanske är en del av läkningen.
För vi har vetenskapen att luta oss mot. Har du höga blodsockervärden och det känns bra är det fortfarande inte bra. Har du lägre värden och det känns jobbigt? Det kan hända att det är en invänjningsperiod. Det kan hända att du precis slutat att klia på dina utslag. Det är slitsamt såklart. Det är skitjobbigt. Men här behöver man fundera om den tillfälliga lindringen verkligen är värd det långsiktiga problemet.
Det är det med stor sannolikhet inte.
