Den här frågan väcker känslor och har gjort det länge. Det har sen en lång tid tillbaka varit vedertaget att diabetes av alla sorter (kanske med undantag för graviditetsdiabetes) inte är en sjukdom man kan bli frisk från. Detta känner alla till och många blir provocerade av att folk säger att dom blivit friska – snarare vill man att dom ska kalla det för symptomfria. När det gäller graviditet tycks det vara mer okej att säga att man blivit frisk för det – för man är ju inte gravid året runt. Då kan man se anledningen till sjukdomen, och när anledningen försvinner så blir det enklare att förstå att man blivit frisk.
Anledningen till typ2 diabetes däremot är mycket mer diffus. Dessutom är det otroligt svårt att göra livsstilsförändringar och det är helt klart så att 95% som tappar vikt tycks gå upp det igen. (Enligt bland annat bigbrotherstudien) så visst. Det kanske är mer eller mindre omöjligt i praktiken. Det är jag medveten om.
Men egentligen ska ju även kroppen klara av en graviditet. Graviditeten har förstås bara blivit droppen som fått bägaren att rinna över. Det är ju inte grunden till problemet hos den människan som får det. Det har manifesterats sen långt innan. Det är också därför som dessa patienter (både mamman och barnet) löper större risk att få typ2 diabetes senare i livet.
Men för att förstå vad jag tänker att innebär att man är symptomfri och vad jag tänker innebär att man är frisk behöver vi titta på hela tidsramen för sjukdomen. Vi kan inte bara titta på blodsockret här och nu för att prata om dom sakerna, utan vi måste titta tillbaka, ibland 10-15 år innan diagnos, för det är där någonstans som sjukdomen började att manifestera sig.
Det är mycket information i den här bilden, och det är viktiga delar för att förstå sjukdomen. När den påbörjas för 10-15 år sedan kan det vara på grund av en genetisk förutsättning, och det kan vara på grund av en miljöfaktor eller flera. Men problemet är alltså att man någon gång tillbaka i tiden har drabbats av en förhöjning av insulinnivåerna. Det har förstått berott på något, och jag tror att i dom absolut flesta fallen är det att man käkat för mycket generellt, eller käkat för mycket skräpmat. Med skräpmat menar jag mat som inte kroppen är anpassad för att ta emot. Här kommer läsk och saft allra högst upp eftersom det är ett blixtsnabbt sätt att få i sig energi, men kakor, godis och annat har nästan samma dåliga funktioner. Men det finns flera saker på den här listan som inte alls ses som ”onyttiga” per definition. Så det kan vara klurigare att förstå. Att äta för många potatisar eller för mycket pasta leder också till att kroppen måste producera mer insulin. Trots att det kanske är fullkorn och helt vanlig mat som alla andra äter.
Det är också det som är en del av problemet med kost och motion. Vi har inga förebilder. Eller ja, vi har tillräckligt många dåliga förebilder. Vi kan jämföra oss med våra grannar och tänka att ”dom äter precis som jag, men utan att få diabetes” – och med det dra slutsatsen att problemet inte är maten utan snarare något annat. Men dom kan likagärna ha diabetes utan att känna till det. Eller vara väldigt nära. Eller så går dom mer med hunden eller rör på sig mer där hemma. Eller så har dom mer muskelmassa på sin kropp som du inte märker. Eller så gör deras gener att dom kan befinna sig i insulinresistensstadiet längre än du kan. Det kan tyckas som att ”jamen då är det ju en genetisk åkomma”. Hade du sagt samma sak om du blev jättefull av 8 öl men grannen inte blev det? Hade du fortsatt dricka 8 öl bara för att en person som du tror har samma förutsättningar som du kan göra det? Givetvis inte. Men det är för att vi ser resultatet av det samma dag. Det är också för att vi förstår att öl är dåligt för oss, och att det kan göra oss för berusade. Men maten har vi svårare att greppa.
Att bli symptomfri går jättefort – men att bli frisk tar längre tid
Som du ser på bilden är det en ganska kort period mellan symptomfrihet och diabetes. Det här vittnar ju många om som tar tag i sina matvanor eller motionsvanor, att väldigt snabbt så får dom blodsockervärden som är bra. Det här betyder verkligen inte att du är frisk – men helt klart att du är symptomfri! För vi tittar ju bara på blodsockret eller hur? Blodsockret är ju en del av symptomet, men vi har ju helt glömt bort i svensk sjukvård att insulinnivåerna är ju förstadiet till allt detta. Dessutom tolkar vi blodsockervärden väldigt strikt, och på ett annat sätt än i t.ex USA. Vi ser liksom 5,9 i fastevärde som precis lika bra som 4,0. Referensen som vi har valt är väl tilltagen, i USA är 5,6 och över ett tecken på prediabetes. Så även här skulle man kunna se tendenser i blodsockret. Men vi har inte det synsättet i Sverige, och vi tänker oftast att Sverige är väldigt bra när det gäller vård. Det tror jag vi är också. Men om vi skulle screena befolkningen och upptäcka att 40% av den har det här problemet skulle vi få ett enormt vårdproblem. Då gör vi som vi gör i mycket annat, vi räknar vår årsbudget och hoppas att dessa personer aldrig når stadiet av prediabetes eller diabetes istället.
Men skulle vi följa insulinnivåerna skulle vi också kunna studera orsaken till sjukdomen, och vi skulle kunna få mer information om hur mycket insulin som faktiskt behövs för att sänka blodsockret i din kropp. Det skulle kunna bli en indikation på hur insulinresistent du är. Det är ett billigt test, och det är hyfsat säkert. Man tolkar det samtidigt som man tolkar blodsockret, och informationen kan sen vetenskapligt tolkas in i HOMA-IR modellen, som är en matematisk modell som mäter insulinresistens. Men som sagt, det kräver ju att man bryr sig om det. Vilket vi inte gör.
Jag har testat detta på mig själv, och vid diagnos hade jag ca 400% mer insulin i min kropp än en normal människa har. Samtidigt hade jag ett högt blodsocker. Man behöver inte vara någon matematiker för att förstå att problemet inte är att jag haft för lite insulin, utan att insulinet inte fungerat. Det betyder insulinresistens. Men ingen läkare har sagt det till mig, eller diabetessköterska, jag har fått läsa mig till den informationen. För i Sverige tolkar man inte det här testet utifrån hur stort det är, utan snarare som ”finns det produktion eller inte av insulin” – för att då kunna bestämma om man har insulinbrist eller inte.
Därför finns det jättemycket människor som har ett bra blodsocker – men inte bra insulinnivåer. Det betyder att man har en bukspottskörtel som är under press – men inte tillräckligt mycket press för att det ska generera ett lågt blodsocker. Dessa patienter känner sig ofta väldigt lyckade som fått ner sitt blodsocker, och närmar sig sättet att leva som man haft tidigare. Man håller sina blodsockernivåer på rätt sida, men tillslut kommer man ändå behöva insulin. Det känns som att trots att man skött sig så har man inte lyckats, och myten om att diabetes är kronisk fortsätter att spridas.
Men föreställ er om man, så snart som blodsockret låg rimligt, istället hade hjälpt dessa patienter att titta på insulinnivåerna. Nu behöver dom komma ner så att du kan nå närmare friskhet. Då hade man kanske fortfarande varit väldigt nöjd över att lyckats med blodsockret men fortsatt att kämpa för att faktiskt reversera orsaken till sjukdomen. Man behöver säkert göra det 5 år efter sjukdomen, för att ge kroppen rätt förutsättningar för att inte vara för insulinresistent. Utöka muskelmassan och minska bukfetman. Hitta nya sätt att äta på som man håller fast vid under en lång lång tid. Kanske förändra sina sovvanor och verkligen på riktigt ändra sättet man lever på. Men det är väldigt få som gör det.
Så vad innebär då frisk?
Frisk innebär att du har en normal insulinrespons på sötsaker. Att du klarar ett glukosintoleransprov och att du har låga insulinnivåer fastnade. Att du kan stå över träningen en period och att du kan äta sötsaker och gott också en period. ”Men går man tillbaka till vanorna så blir man sjuk igen” säger dom flesta. Ja, alltså. Det är ju sant. Det är sant för hela världens befolkning, att vid en viss gräns kommer du att drabbas av typ2 diabetes oavsett om du har dom genetiska förutsättningarna eller inte. Det som varierar är bara hur lång tid det tar. För vissa räcker inte ens en hel livsstid, och för andra räcker det att man går upp ordentligt i vikt på kort tid. Men du kan bli frisk. För du var frisk innan insulinresistensen manifesterades. Det är dock en lång väg dit, men en väg som är värd att gå för på den sidan av strecket har du råd att leva som ”alla andra” under en viss period också. Det har sällan den symptomfria.
Därför måste du utreda din sjukdom
Du måste förstås vara säker på att du är insulinresistent för att det här ska vara en möjlig väg, och du behöver också med stor sannolikhet mäta dina insulinnivåer. Kanske räcker det att titta på andra faktorer som är en indikation för insulinresistens också, t.ex blodsockret (sikta på lägre nivåer) blodtryck (försöka att inte ligga på gränsen) puls (en låg vilopuls är kopplat till mindre insulinresistens) men också hur du känner dig efter måltider. Glukosintoleranstest kan du ju utföra hemma också själv och testa hur du ligger till. För har du en sjukdomsbild som inte innehåller framförallt insulinresistens är det inte alls säkert att du kan bli frisk. Då kanske det är helt andra mekanismer som ligger bakom just din sjukdom. Det vet jag inte. Det är ju inte heller säkert att 100% av alla patienter kan bli friska heller, ju snarare du upptäcker sjukdomen och faktiskt ändrar förutsättningar ju lättare blir det med väldigt stor sannolikhet.
Men om du missköter dig kommer sjukdomen tillbaka
Jag tänker att samtliga sjukdomar som har en dos av livsstil kan ses på det här sättet. Om man stänger in sig igen så kanske man får tillbaka sin ångest, om man övertränar igen så kanske stressfrakturen kommer tillbaka, om man dricker en massa kaffe igen så kanske man får problem med sura uppstötningar igen och så vidare. Dom flesta skulle nog säga att man behöver kunna ha små återfall, man behöver tåla vissa variationer för att kunna säga att en sjukdom som orsakats helt eller delvis av livsstil ska komma tillbaka. Det är så det fungerar. Det är också så att dessa sjukdomar oftast drabbar oss alla till en pytteliten del, och därför så har alla vissa (om än minimala) symptom av dessa. Den med stenmage kan fortfarande känna att efter x antal kaffekoppar blir magen knepig, den som aldrig haft ångest kommer ändå känna sig skum efter att ha varit helt avskärmad i ett par veckor och så vidare. Den som övertränar kommer att få ont i skelettet, och kanske ha begynnande stressfrakturer. Den som inte alls har diabetes kommer fortfarande bli rätt trött om man hetsäter massor med godis och mat. Diagnosen är bara ett avtramp i symptom som säger att man passerat en gräns i alla dessa sjukdomar. Så diagnosen säger bara vart du är här och nu. Den är korrekt, och det är klokt att fortsätta se diabetiker som riskpatienter, på samma sätt som den som får ordning på magen inte ska okontrollerat börja dricka kaffe efter det. Men självklart är man frisk när man kan leva som vanligt. Det är väl det som är poängen! Anledningen till att så många blir provocerade är för att jag inte tror dom förstår hela sjukdomsförloppet, och att det innebär att dom har ännu mer ansvar för sin hälsa än dom hade hoppats. Det blir jobbigt.
