Nu är det mer än fem år sedan jag fick min diabetesdiagnos. Jag är superaktiv på forum och både lär och lär ut om diabetes dagligen. Det intresserar mig enormt mycket för det har blivit tydligt för mig att många får väldigt ihoppackade råd, under väldigt kort tid och lite mediciner utskrivet. Men dom allra flesta hinner i alla fall få höra att man ska ju leva också. Det är väldigt få patienter som inte uppmuntras att livet ju ska var gott och njutning också. Vilket givetvis är sant. Problemet de flesta typ2 diabetiker har är att andelen av deras liv som man har gjort så, dvs levt lite extra, är för stor.
Det är inte bara några få som beskriver diabetes tillsammans med andra sjukdomar. Fibro, diskbråck, värk i leder, artros, är några exempel. Men det finns många fler. Dessa andra diagnoser skapar sen extra svåra situationer kring att hålla en kost, att motionera eller ta hand om sig själv. Sen måste man ju leva lite också. Allt kan inte vara strikt.
För mig har det faktiskt inte heller bara varit strikt. Men något som jag upptäckte hyfsat tidigt var att min svamp jag hade på överkroppen, min otroliga trötthet, den värken som jag hade i fötter och händer, ja alltsammans hängde ihop. Självklart var det förbannat mycket svårare att röra på sig när fötter och händer värker, när man är så trött att man inte ens orkar sitta genom en film utan att kollapsa, men ändå bestämde jag mig för att göra det.
Många avfärdar att det jag gjorde inte skulle fungera för dem själva för att jag var yngre, det stämmer att jag var under 35 när jag fick diagnos, andra säger att träning inte passar för dem för att det gör ont osv. Man har sin egna förklaring. Man kanske har testat.
Men har du testat att göra allting på samma gång? För om du t.ex har ont i kroppen för att blodsockret är högt kanske du behöver både få lågt blodsocker och träna för att det ska fungera – för att effekterna på lång sikt också ska kicka in? Jag hade 6 stycken skador i benen när jag började med fotboll, gubbvad 3 gånger, drog ljumsken 2 gånger och baksidan 1 gång. Detta berodde givetvis på att jag var för otränad och för tung – men jag fortsatte ändå, och jag lyckades tillslut att kunna genomföra en hel säsong skadefri.
Jag vet inte hur många jag pratat med som har artros eller fibro som säger att de inte kan träna. Trots att träning är en av de vetenskapligt bästa strategierna för dessa problem. Du kanske måste köra på ett annat sätt. Eller så kanske du måste stå ut med att det är besvärligt och att det gör ont i en ganska lång period innan det blir bättre. För så är det ju ocskå med både träning, och att ändra kost eller vad man nu än gör för förändring. Det känns! Det är en stor utmaning! Jag vet inte hur många vuxna som säger att dom inte kan sova om dom inte får äta nattmackor. Jag fattar att det kan vara kämpigt. Men förstår du att nattmackorna kan vara anledningen till att din diabetes aldrig blir bättre? För att kroppen aldrig får återhämta sig utan ständigt ska jobba och slita med mat i systemet?
Vi söker ständigt efter lösningar så att just precis nu ska kännas så bra som möjligt. Men sanningen är att vi måste ju också kunna leva längre fram också. Det vi lär barn är att skjuta på belöningar. Att dom ska förstå att ja, det kanske är jättegott att äta godis på veckorna och helst varje dag, men att vänta tills fredag faktiskt gör att det blir godare. Att röra på sig varje dag gör att vi mår bättre i både kropp och själ, och att livet kommer kunna vara nice även när vi blir lite äldre. Men det kan innebära att vi behöver slita lite extra nu, kanske bita ihop lite extra just nu, eller tacka nej till saker som smakar gott i munnen just nu.
Sen finns det ju massvis med njutning som varken är dåligt för blodsockret eller livslängden. Sociala aktiviter, sex, motion, träning, massage, en bra bok, en kopp te, att samtala med en nära vän. Försök att hitta dessa saker istället som njutningar. Dom är fria från risker i alla fall för din diabetes.
Så nästa gång du säger ”man måste ju faktiskt får leva lite också” – tänk lite längre än bara idag och här och nu.
