Väldigt vanlig frågeställning till oss med T2-diabetes. Säkert för flera andra sjukdomar också, men just nu pratar jag om T2-diabetes. Svaret på den frågan är enkel.
Kan du någonsin bli sjuk?
Genom att vända på frågan blir det lättare att förstå sig på begreppen sjuk och frisk. För jag hävdar att alla människor på jorden kan dra på sig T2-diabetes, och att det bara är en fråga om hur lång tid det tar.
Jag själv kan t.ex dra på mig T2-diabetes genom att gå upp 5-10kg i vikt, och minska ner på min träning. Det går ganska snabbt. Jag gissar att om jag slutar fasta varje söndag, om jag slutar att träna, söker upp processade livsmedel, och tillför godis dagligen (i den mån jag orkar och förmår) så kan jag ha tillbaka sjukdomen inom en månad. Det borde jag klara. Det förutsätter dock att jag inte behöver göra några onödiga rörelser i hemmet, krattning, städning, och att jag inte behöver jaga djur eller barn här hemma vid. Då kanske det skulle ta längre tid.
En annan person behöver göra alla dom sakerna i två års tid, sen kommer diabetesen. Kanske också lägga till att stressa orimligt mycket, och att minska ner kraftigt på nattsömnnen för att få full effekt. Men jag tror på riktigt att alla kan få den.
Det här betyder alltså inte att jag säger att alla människor är 100% skyldiga för sin sjukdom, men jag säger att 100% av alla människor kan drabbas av T2-diabetes. Det är meningsfullt för att förklara varför jag just idag ser mig som frisk. Kanske inte imorgon.
För jag har haft ett decennium när jag tagit dålig hand om mig själv. Visst har jag tränat och rört på mig men jag har haft en väldigt dålig kost. Precis som många andra. Jag tålde det i tio års tid. Kanske 15. Hur många år tål du?
Frisk för mig är inte att inte belasta kroppen orimligt – och ändå inte drabbas av något som går att sätta diagnos på. Frisk för mig är att inte utsätta kroppen för en massa skit. Det är väl det mest friska. Om en ung idrottskvinna berättar att hon fått en stressfraktur i underbenet så ser vi inte det som att hon har benskörhet. Snarare att hennes livsstil har gjort att hennes ben utsätts för extra mycket, eller hur? Varför skulle inte motsvarande sak kunna hända i ohälsans tecken. Vi tänker inte att den här kvinnan har dåliga underben, utan att hennes strategi för hård träning måste ändras (eller minskas) och vi tänker inte att hon ”är benskör så snart hon återgår till överdriven träning igen”. Däremot kanske hon är mer benägen att få stressfakturer än sin kompis Åsa som tränar lika mycket och inte får det. Men det tar vi som en självklarhet att vi tål olika saker olika mycket.
Det borde insulinresistenta diabetiker också göra. Sen har vi olika saker som påverkar oss mest. Hur mycket bukfetma tål du? Hur mycket stress tål du? Hur mycket skitmat tål du? Hur mycket förlorad nattsömn tål du? Hur mycket nattjobb tål du?
Det är en mycket mer rimlig fråga än att fundera om du någonsin kan vara frisk.
Dom allra flesta människor tål väldigt mycket skitmat, eller såhär, de blir i alla fall inte diabetiker. Men det finns massvis med sjukdomar som vi drabbas av i väst utan förklaring, och som utan tvekan skulle kunna kopplas till kosten. Tar man bort den dåliga kosten försvinner den dåliga sjukdomen. Så se din kost som det stenhårda programmet för idrottskvinnan med stressfraktur. Vill hon någonsin tillbaka till banan igen måste hon ändra något. Hon måste börja småskaligt, och kanske kan hon aldrig köra samma schema igen, men kanske ett motsvarande. Givetvis skulle hennes stressfraktur också vara kronisk och progressiv om hon fortsatte precis som innan. Bara en idiot skulle göra det.
