En dag ska vi dö

Häromdagen dog en människa som var yngre än mig. Yngre än min yngsta syster. En människa vars liv skulle kunna haft femtio, sextio, kanske sjuttio år kvar.
I förmiddags föddes en ny liten flicka in till jordelivet – en ny släkting, kusin. En man som blir en far, och en kvinna som blir en mor. En människa som, vem vet, kanske har hundra år kvar att leva. Det är utifrån ett globalt perspektiv två ytterst små händelser, folk dör och föds hela tiden. Det är så livet, och döden tickar på. Men det är oerhört centrala händelser i livet runt de människorna som det gäller. Det är väsentligt, det är viktigt, det är vad allting handlar om. Men kommer vi ihåg det?

För samtidigt är det black friday. Vem kan köpa bästa jackan, och jag har oroat mig nästan till döds för att rören i huset gått sönder. Visst, jackan kan vara central i någons liv, någons värld, och visst rören var centrala i mitt liv, min värld, tills bankmannen lät berätta att det gick att lösa ekonomiskt. Då fick jag sinnesro. Men hela tiden dör någon, hela tiden föds någon.
Jag hörde att en skola i Sverige förbjuder märkesjackor. Det ledde till för mycket utsatthet för dem som inte hade råd med en sån jacka. Det finns barn, och säkert gör mina det också, som känner sig utsatta för att deras jacka inte har rätt märke.
Inte för att den inte värmer dem. Eller för att den inte håller tätt. För att det är fel märke. Någonstans har man ett möte på någon skola, där man tar beslutet att vi kan inte längre tillåta märkesjackor. Det blir för tufft för dem som inte har råd med det.

Har man rätt jobb, rätt kläder, rätt inredning, går man på rätt aktiviteter, är det rätt sorts juice man pressar till frukosten, har man rätt vikt, är det rätt ställe på jorden som man befinner sig på. Klart vi ska försöka utvecklas. Klart vi ska bli bättre, även om det är bra. Men vi kan inte tappa perspektivet. Livet är så otroligt mycket större än märken på jackor och mobiltelefoner.

Det är också större än att ens barn blir ledsamt över att de inte har råd med vissa grejer. Jag förstår att det kan vara stort. Men det som händer på riktigt runt om i världen är mycket mycket större.

Ibland verkar det som att sjukdom eller död måste komma oss tillräckligt nära för att vi ska minnas vilken oerhörd chans, möjlighet, vi faktiskt sitter på. Vi kanske t.om har hälsan kvar, har våra barn kvar i livet, våra föräldrar, vårt liv. Men ändå kastar vi bort det på något som i det stora hela nästan skulle kunna ses som helt ovidkommande saker.
De dyraste och finaste sakerna går inte att köpa för pengar, att älska, att berätta för någon att man älskar dem, att få en stund i livet med någon, att kyssas, att dra handen genom någon man älskars hår, att möta någons blick, att ta en promenad i kylan, i värmen, att orka, att vara vid liv. Att få hålla någon i handen, att få kliva upp ur sängen utan att ha ont, att få leva. Att känna pulsen i kroppen när man rört på sig, att sätta upp ansiktet mot solens strålar och låta dem värma ens ansikte.  Det finns så mycket saker som inte kostar en krona, men som kanske kräver att du lever här och nu, och att du har rätt perspektiv. Dessa saker måste vi värna om.

En dag ska vi alla dö – det är resten av dagarna som vi måste leva.
46781367_565152583932797_8623664335975088128_n