Jobba med det som går att jobba med

(Det här inlägget är ett blogginlägg skrivet av en person helt utan formell kompetens inom diabetes. Allt som står i det här inlägget kan vara felaktigt)

En diabetessjukdom kan se ut på flera olika sätt. Det som skiljer Typ1 och typ2 diabetes är bara att typ2 diabetiker inte har en autoimmun sjukdom. TYP2or har alltså inga självdestruktiva celler som förstör insulinproduktionen. Men insulinproduktionen kan vara nedsatt eller förstörd även för typ2or.

Gemensamt för alla typer av diabetes är dock att man lider av olika nivåer av insulinresistens. Allt från knappt någon alls, till kraftig insulinresistens. Insulinresistens är det mest intressanta med diabetes eftersom det är den delen av sjukdomen som vi kan påverka.

Det är dock viktigt att vara medveten om att det inte är säkert att din diabetes bara handlar om insulinresistens, det kan finnas andra bottnar, som gör att man istället har begränsad produktion av insulin, och då blir det svårare att påverka sin sjukdom. Detta går att utreda, även om svensk sjukvård sällan gör det. Man ser i regel typ2 patienter som en grupp människor med ungefär likartade problem, och därför förskriver man metformin utan att göra en djupare analys av hur sjukdomen ser ut. Som patient tycker jag att man ska kräva en utredning av den egna insulinproduktionen, för att säkerställa att den fungerar, och kanske som en extra morot för att kunna göra en förändring.

Typ2 diabetes är en modern sjukdom som ökar lavinartat, överallt. Det kan vara en indikation på hur vi lever, och jag tycker att det är bra att vara medveten om det. Inte för att lägga skuld på sig själv, men istället för att det ska bli en väckarklocka för att vi behöver göra förändringar.

Insulinresistens innebär att cellerna i kroppen har svårigheter att ta emot insulin. Det i sin tur innebär att bukspottskörteln måste jobba extra, för att producera mer insulin, och när bukspottskörteln tillslut inte orkar överproducera, och det kan vara när den producerar mer än 100% så mycket insulin som en normal körtel måste, så infinner sig diabetes. Diabetes betyder att man har fått för högt blodsocker i blodbanan. Men det betyder inte alls nödvändigtvis att bukspottskörteln är ur funktion eller ens har dålig funktion. Tvärtom har diabetiker inte sällan bukspottskörtlar som verkligen orkar prestera, då det tvingas göra det under lång tid.

Här förskrivs då läkemedel som gör att insulinresistensen backar, typ metformin, och det är en av de mest beprövade läkemedlen vi har på apoteket idag. Det har funnits länge, och bortsett från en del mag och tarmrelaterade biverkningar är det ett väldigt bra preparat. Det förlänger livet på diabetiker enligt forskning och det minskar risken för cancer, och andra sjukdomar. Det ska dock sägas att för dem som jobbar bort sin resistens så får man samma förutsättningar. Det centrala är alltså att minska insulinresistensen.

För många räcker inte bara metformin, och nu finns det en hel del läkemedel som boostar insulinproduktionen. Jag skulle vilja att man funderade lite på vad det innebär. Man har alltså under en lång period haft en bukspottskörtel som överarbetat på grund av insulinresistens, den har nu nått en kulm som gör att man inte längre kan överarbeta, och för att lösa det problemet tillsätter man ett läkemedel som gör att bukspottskörteln går på ännu mer högvarv, för att jobba ännu hårdare.

bukspottskörteln

Jag vet inte vilket typ av resonemang som är överförbart på kroppen, från annan vetenskap. Men kan man tänka sig att ett hjärta som ständigt slår för många slag, eller en muskel som ständigt får jobba till bristningsgränsen, eller ett organ som får göra detsamma, slutligen ger upp? Det är så som normalförloppet ser ut för oss diabetiker i alla fall. Inom 10-20år ska vi alla behöva tillföra insulin. Kan det hänga ihop med behandlingsstrategier?

Om vi istället ger oss på resistensen i kroppen, så kommer vi automatiskt att avbelasta bukspottskörteln, som får vila och kanske har en chans att återkomma starkare. Intressant i sammanhanget är att långtidsfasta (semester för bukspottskörteln) hos råttor har visat att beta-celler växer tillbaka. Skulle man t.om kunna hjälpa långt gångna patienter på det här sättet? Tanken tåls att tänkas i alla fall.

Men om vi återgår till behandling av resistensen, detta har jag pratat om tusentals gånger här i bloggen och jag tänker fortsätta göra det. För det är där vi kommer åt sjukdomen. Vi kan hävda att vi haft otur som blivit drabbade av den här sjukdomen, men vi kanske skulle vända på det. Kanske är det så att hela mänskligheten är lite ute å cyklar med hur vi äter, och att vissa av oss helt enkelt inte klarar av det. Ungefär som att jag inte klarar av att se läskiga filmer utan att bli mörkrädd. Det kanske bara är så att se läskiga filmer inte är en grogrund för att vara människa. Att ständigt ligga på ett överskott av energi, vara stillasittande och stressa / utsätta psyket för ständig press, kanske inte är så normalt trots allt. Vissa av oss blir sjuka av det.

Det är ett sidospår, men som jag tycker att är intressant. Vi ska komma tillbaka till kroppens förmåga att ta emot insulin, insulinkänslighet, något som varierar från dag till dag även hos friska personer, utifrån hur de ätit, sovit, stressat och tränat. Bukspottskörteln anpassar sen sin sekretion av insulin utifrån behovet, och när insulinkänsligheten går över till resistens, så blir det jobbigare och jobbigare för bukspottskörteln att mota behovet. Men den här resistensen är alltså inte skriven i sten, den går att förändra, och man kan göra det väldigt snabbt.

Det absolut snabbaste sättet att minska resistensen är att minska behovet av insulin. Hur gör man det då? Jo genom att äta väldigt mycket mindre. Man kan också välja att just äta mycket mindre kolhydrater, typ LCHF, eller bara äta väldigt mycket mindre mat, typ Mosleys soppdieter. Plötsligt behövs mycket mindre insulin, och resistensen backar snabbt. Det kan ta mindre än en dag innan man har mycket bättre nivåer. Men så snart man behöver mer insulin igen, så är resistensen tillbaka. Det är alltså ingen permanent lösning. Men såna finns det också.

Kraftigt reducera behovet för insulin – som nämnt i texten ovan. I alla fall tillfälligt. Ge organet ett break. Var riktigt strikt till att börja med.

Att minska fettet på buken ökar insulinkänsligheten – detta är sen länge bevisat och fungerar väldigt bra för oss också. En relativt färsk studie som jag inte har länken till just nu (du får helt enkelt lita på vad jag säger) såg man att patienter som snabbt gick ner i vikt vid diagnos också fick normala blodsockernivåer, faktum är att 85% av dom som gick ner i vikt fick det. Här har vi den där 15% som har en annan typ2 diagnos, och dom kan vi inte räkna bort. Några av er har alltså en sjukdom som är mer kopplad till andra saker än resistens, och då hjälper inte viktnedgången.  Varje kilo mot normalvikt är av relevans här, och särskilt fettet på buken.

Att motionera ökar insulinkänsligheten – både direkt och på sikt. En person som är aktiv och motionerar flera gånger i veckan kommer att ha en bättre insulinkänslighet även på de dagarna man inte motionerar. Slutar man helt motionera så kommer effekten tillbaka.

Muskelmassa är suveränt för insulinkänslighet – Muskler smaskar i sig blodsocker, dom älskar det. Så när sockernivåerna blir högre kommer din nya muskelmassa att dammsuga dina blodkärl på socker. Det är ett väldigt permanent skydd mot diabetes som jag ser det. Dessutom ger det också en mer direkt effekt – ett gympass eller ett muskelträningspass kostar mycket energi, och fungerar blodsockerreglerande direkt också. Att träna biceps ger mindre effekt än att träna rumpan, för rumpan är större. Fokusera på de stora muskelgrupperna för större effekt.

Hormonella faktorer påverkar också insulinkänsligheten – och dessa kan vara lite lurigare att komma åt. Men här finner vi stress, sömn, mental hälsa och könshormoner. Det intressanta med alla dessa moment är dock att det finns stark koppling mellan träning och dem – så kanske är det träning som också löser de hormonella störningarna som du har i din kropp.

Nikotin är starkt kopplat med diabetes och insulinresistens. Sluta med det!

Jag tänker därför; jobba med det som går att jobba med. Ge din kropp de bästa förutsättningarna, man har ju också sett i vetenskapen att om vi får ner vårt blodsocker, får bort resistensen, så är vi tillbaka till ”normalrisk” för alla följdsjukdomar igen. Det är lätt att tänka att diabetes höjer risken för en massa saker, och det gör det om vi inte behandlar den. Men kan vi hantera vårt blodsocker, så är vi inte långt ifrån att kunna leva långa friska liv alldeles oavsett.

Två kex.
Från första året med diabetes. Jag fick 9 i blodsocker av att äta två kex. Jag minns inte när jag hade så högt blodsocker sist.

Skeptikern kan säga att jag också kommer behöva insulin med samma timing som alla andra diabetiker, skeptikern kan säga att normalförloppet inte går att kringgå. För mig spelar det ingen roll, jag mår bra nu, kan äta väldigt fritt och lever ett bättre liv än någonsin. Men sen tror jag också, helt ärligt, att jag kan kringgå normalförloppet. Vi får väl se.