Föreställ dig att du befinner dig i ett mörkt rum. Dina snörda skor plockar du av dig, och även strumporna, för att kliva ut på rumsgolvet. Rummet är kallt, och du har ingen aning om vad du kommer att trampa i. Men du trampar. Fotsulan möts av en ryamatta med ordentligt ludd, och därunder är det golvvärme. Du gosar ner fötterna, och golvet står på en solid grund.
Det är precis den känslan jag hade idag när jag följde TFTs games. Det har känts så i flera dagar. Något har förändrats. När tiden kommer för att röra sig på kartan och ställa till det för sig – för det är vad TFT har gjort i många matchserier, det går inte att sticka under stolen. Så kommer den där ryamattan fram. Ett varmt kanske badrumsgolv som sitter så mysigt under fötterna. Nästan för mysigt. Sen ökas tempot igen.
Jag förväntar mig misstag, jag förväntar mig vad som kallas för NiP-cursen när det kommer till Dota2. Men den kommer inte. Ett TFT som väntar in itemtimings, som accepterar att kartan just nu inte är deras. Som kämpar med att plocka ihop en blademail, eller en bkb, och som lungt och metodiskt bara avvaktar. Någon i den här triben säger att mina soldater, det är inte dags än. Jag får lite känslan av Braveheart. ”Hold”….”Hoooooold”…”Hoooooooold” – Sen blinkar det till. Möjligen en forcestaff om Jonas spelar tidehunter, och en symfoni av spells spelas upp framför oss. Det som engång var ett kaos är ett musikstycke. Det är roligt att titta på. Det är garanterat roligt att spela såhär också. Era spelar Lina och gör mig stolt. Det är ingen som gör mig stolt när dom spelar Lina. Nu är det dock Era då. Han blir visserligen serverad ett smörgåsbord av setups för sin lightstrikearray, men timingen är där. Pablo stoppar sleepen, och stunnen är där. Era hittar mer än två. Och Pablo. Pablo är Sveriges bästa dotaspelare just nu. Just i detta nu. Hans brillians är tydlig. Säga vad man vill om Going In (Eller gamla penta,eller skiter) deras drafter är smart. Han har varit med hur länge som helst.
Vilka heroes är det han känner sig tvungen att banna?
Frost har ingen extrem utvecklingskurva, men den går hela tiden uppåt. Det har den gjort i varenda game som jag sett honom i sen start. Det blir inte ens ett steg bakåt mellan varven det bara tuggar på. Jag vet inte vad det finns för drivkraft där bakom, men den är imponerande. Handsken sliter som ett djur på sin pos5 roll. En sjukt tung sån roll med Pablo som är både girig, och nyttjar pengarna väl (så vi behöver inte lägga skuld på honom för det) – men de sista dagarna har Handsken inte dött många gånger utan att det har genererat minst 1, men inte sällan 2-3 eller t.om 4 kills. Han är på rätt ställe. TFT har gjort det som krävs för att bli ett lag, nu ska vi bara följa med dom på resan mot att bli ett av de bättre lagen.
Jag ville gärna skriva något om TFT och den här utvecklingen idag, men jag var faktiskt inte helt säker. Det var först när jag såg Jonas backa undan från ett hyfsat – men inte tillräckligt bra inhopp, med sin axe, som jag förstod att detta är realitet.
The Final Tribe är Sveriges bästa Dota2 lag, och nu är frågan, hur långt räcker det mot de riktigt stora lagen.
Jag är fett jävla peppad att få reda på det.
Ps. Jag kan ha blivit lite peppad och besviken idag, efter att Pablo stal rampaget. Så inte ok.
Ds