Jag har spelat min beskärda del Dota. Både på riktigt hög nivå, och i pubs precis som alla andra. Det är en känslomässig anknytning som sker till varje game man spelar, och efter gamet försöker man oavsett vinst eller förlust ta med sig något från det. En lärdom. En slutsats. En bortförklaring. Detta kan pågå i evigheter så länge som man vinner lite mellan varven. Vi har många haft 20 förlorade pubgames, så är livet ibland. Men det vänder, och tillslut orkar man.
Jag undrar hur länge Alliance orkar förlora.
Bortsett från några mindre episoder av individuella prestationer, när Insania visar sina Rubikskills, Boxi trollar bort hela Going In med sin natures prophet, eller någon annan spelare som briljerar, så är det ingen av dem som hittar sin fulla potential. Inte ens i närheten. Man brukar ju säga att en kedja inte är starkare än sin svagaste länk, men det är inte ens det. Det finns ingen kedja. Kanske är det där vi hittar problemet.
Rörelsen på kartan är nästintill obefintlig, om vi bortser från Insania som jobbar lite mellan mid och en annan lane. Taiga (som tidigare setts på t.ex roamande CK) känns som att han fastnar i en position early i varje game, vi får inte se han briljera alls. Loda hamnar i en matchup som inte riktigt är gynsam för honom, eller blir skickad in i en roll som helt enkelt är mindre girig. Micke får och tar sin plats. Han är den som stundtals närmar sig sin potential, men sen kan vi stå vid basingången på en match och där blir han snabbt eliminerad av en swap från en vengeful spirit. Boxi får en hel del farm, han bjuds in till det, och han gör fina saker. Det går inte att sätta fingret på det. Det finns några små fel, men i helheten är det okej, sen vänder det. Sen blir en fight katastrofal, och ett vunnet game är ett jämt game, och ett jämt game är ett förlorat game.
Visst, ingen superbriljerar individuellt heller, men det är som ett lag Alliance faller, och jag undrar hur länge man orkar. En nykter fan inser att Alliance inte är Alliance i fornstora dagar, men det är fruktansvärt jobbigt att torska games. Särskilt när potentialen så sällan träffas.
Analyser bland fans är att Loda behöver gå i pension, eller att draftsen är dåliga. Eller att lanesen är dåliga, och vi kan säkerligen rada upp ett 20 tal till problem. Men jag tänker på nicknamet som Loda hade, TAGGA NU, eller något sånt. Jag går tillbaka till det.
Alliance får inte bli den där unga tonåringen som saknar en fadersgestalt. Det är där dom är nu. Dåligt självförtroende, tveksamhet i besluten och jag upplever inte spelglädjen. Någon måste få laget att släppa sargen, och komma in i matchen. För även det har ifrågasatts, ”Har laget ens potential liksom” – och jag kan lova dig. Det här laget har fruktansvärd potential, jag offrar min högra arm på det. Men det är svårt att prata om ett lags potential, när det inte finns något lag, utan mestadels ett gäng spelare som försöker göra sitt bästa. Det är dags att bli ett lag. Jag hoppas vi får se det under helgen. Loda, kanske är det du som måste steppa upp och omfamna de här killarna. Visa vad ni faktiskt har att ge. Låt oss njuta av den kompetens som finns bland er. Ni är garanterat bättre än såhär.
För mig personligen handlar det inte om vinster eller förluster. Alls faktiskt. För mig handlar det om att ja känner till några av er spelare, väldigt väl. Jag vet att ni är bättre än såhär, och det är frustrerande. En av världens mest omtalade dota2spelare som inte sätter sina lasthits. Då behöver man ta en timeout. Skaka av stressen eller vad det är som sitter i händerna, titta varandra i ögonen och börja om. Släpp det här med Alliance, släpp det här med orimliga krav. Bara spela helt vanlig dota, så är jag inte ens förvånad om vi ser er i en massa trevliga turneringar snart.