I början på Januari blev det akutenbesök. Tre stycken totalt och jag blev snabbt inskriven på ”dubbel prioritet” för att så snart som möjligt få min åtgärd. Ett pyttelitet ingrepp. Op tid fick jag först i april. Fram tills dess då? Ja, vad är alternativen? Att helt sluta gå på toa är ju tyvärr inget alternativ så det blir smärtlindring, för att vardagen ska ticka på. Det var bara att bokstavligen vänja sig. Långtidsverkande morfintabletter och korttidsverkande. De snabba tabletterna i samband med toabesök. De andra dagligen, för att inte få kramp.
Jag mådde illa av dem. Fick inget rus eller något sånt utan var endast ett nödvändigt ont. Trött och såsig också. Så nu när smärtan efter op lagt sig trappade jag ner. Bort med korttidsverkande. Bara 1 långtids och sen 0. Jag har endast ätit mot smärta, inga konstigheter. Men den här veckan började tungt. Jäävligt tungt. Svettas som en gris är väl en sak men har också typ värk i kroppen som en flunsa eller motsvarande. Lite rinnsnuva hör till också. Jag leker med tanken att man haft ett psykologiskt beroende också – läskigt. Nu är jag på tredje dagen utan piller och rumpan (som jag tog tabletter mot mår jättebra!) Ta i trä och ingen jinx å sådär. Jag däremot tycks ha ett par dagar kvar att avgifta mig, och det får väl vara okej.
Men allmäntillståndet är rejält påverkat. Det skrämmer mig. Inte för att jag kommer ta medicinen ändå, för jag vill verkligen inte det. Men tänk om man håller på längre, eller hade fått en operationstid i maj istället?? Jag hade säkert kunna trappa ner med längre pespektiv och mått lite bättre men det är läskigt i vilket fall som helst. Ville bara berätta det. Vi har fantastisk medicin i Sverige och det är superbra. Men det finns en baksida också.
Denna veckan ut får fokus vara att komma tillbaka på fötter ordentligt sen till nästa vecka blir det ett ordentligt återtåg till träning och gym. Hallen är dessutom stängd och det är massor av casting så vi får se hur mkt jag hinner.
Ha en skön Onsdag. Var rädd om er!
