En intressant frågeställning som någon drog upp var ”Hur tänkte du när du började lägga om din kost och eller tränade”, och jag tolkade frågan på ett litet annat sätt än flera som svarade på den.
Någon nämnde att man minskat på kolhydrater, eller att man tar mer trappor. Jag vet inte om svaren var tänkta så, det är inte poängen, men min tanke var istället just detta som jag vill prata om idag.
Ni vet hur vissa personer som tränar och som kanske också håller en ganska hård diet väljer att ha en sk ätardag. En dag när regler och råd inte behöver vara så hårda, och sen käkar dem. För att det gynnar deras träning förstås, men också säekrligen för att det är befriande att inte vara låst i sin kost.
När jag började att lägga om min kost, just efter diagnosen, så kände jag snabbt att jag inte kan anpassa mitt liv efter massor med träning varje vecka. Tänk om jag får en förkylning och inte kan träna, hur ska jag då kunna hålla sockervärdena normala. Nej, jag ville ha ett sockervärde som kontrollerade sig utan motionen. Helt och hållet. Så det var vad jag gjorde. Jag initierade min ”comeback” bara med kost. För jag ville inte göra mig beroende av träning för att vara frisk. Tanken var simpel, räcker inte bara kostanpassning kommer jag att ta mediciner. Det behövdes inte.
Idag däremot tränar jag många dagar i veckan, och plötsligt så är jag beroende av min träning. Men det är här jag tror att jag skapar mig själv en metabol safezone. Med extra muskelmassa, med en skötsam kost så finns det utrymme för mig att t.ex begå misstag med kosten eller bli sjuk som jag nämnde innan. Det är därför jag har målvärden som är lite lägre än vad som behövs, inte för att vara imponerande eller för att tävla, utan för att jag vet att världen kommer inte alltid att vara på ett sätt som gör att jag perfekt kan sköta min diabetes dagligen.
Som idag; Jag var på akuten och jag köpte mig 100g chokladkaka. Seriöst det ”bästa” som gick att hitta i den jävla automaten, och jag behövde äta något. Smärtlindrad med morfin och i allmänt dåligt skick slängde jag i mig den, och lite kaffe. När jag kom hem på kvällen så ville jag testa min teori. Så jag tog ett blodsocker.
Det är det högsta värdet jag haft på flera månader tror jag. Men värdet är inte högt, det är inte ens ett farligt värde. Jag har alltså fått morfin intravenöst, haft väldiga smärtor samt ätit choklad och fått det här värdet.
Jag förklarar det med min metabola safezone, och det är den jag bygger på. Genom att ha en bra kosthållning till vardags, att bygga mina muskler, att minska bukfetman, att konditionsträna och att ha en muskelmassa, så finns det utrymme för att allt inte är frid och fröjd. Sen är jag givetvis väldigt ödmjuk inför att jag inte har en aning om hur bra och hur länge den här safezonen fungerar, eller hur mycket den tål. Men det har blivit uppenbart för mig att den blir stabilare och stabilare för varje dag som jag hanterar min kropp på ett schysst sätt. Det är back 2 basics som gäller. Kost, Motion och inte att förglömma;Sömn!
Det är tydligt att många nyinsjuknade saknar safezone helt, på grund av att deras sjukdom just nu är för stor. Många beskriver att ett litet avsteg kan ha skickat iväg deras socker, och det handlar förstås också om att bygga upp kunskap. Men det är fortfarande samma kropp som hade närmare 10 i sockervärde av att äta 2 kex för ett par år sen. Så det går att förändra, och det är det som är drivkraften för mig just nu. Sen är det jävligt roligt också.
Vad tror ni om teorin om att skapa sig en metabol safeszone?