Det är intressant att man utgår från att alla diabetes typ 2 patienter förr eller senare behöver insulin. Att deras produktion av insulin slutligen ger upp. Jag tänkte vi skulle fokusera på den vanliga gruppen här, och spekulera lite. Det är ju så att 80-90% av typ2 diabetikers primära problem är att de är insulinresistenta. Det betyder att insulinet inte kommer in i cellerna, och att blodsockret således stannar i blodet, och blir högt. Insulinet i sig är det inget fel på, inte heller mängden.
Detta kontrolleras alltid för att styrka Typ2 diagnosen, nämligen att man har en produktion av insulin. Hos typ 2 är det vanligast att den här produktionen är normal eller förhöjd. Är det därför vi slutligen inte längre producerar insulin är frågan. Kan vi förskjuta tillfället när det är slut i bukspottskörteln genom att avlasta den så snabbt som möjligt?
När det gäller typ1 patienter, även om det är en annan diagnos, så har studier visat att om man går in med en insulinbehandling tidigare, så klarar sig patientens egna produktion bättre än om man går in senare. Läkartidningen (länk nedan) låter tankarna gå till att det kan ha att göra med en avlastning av bukspottskörteln. Detta är alltså hos patienter som har en autoimmon sjukdom som det fungerar så, hur kan det då fungera för oss som inte ens har celler som angriper produktionen? Det är lätt att tänka sig att det skulle kunna fungera ännu bättre.
Läget är förstås olika för olika patienter, och allt beroende på vad man har för olika problem så behöver man se över olika behandlingsmetoder. Men om den här slutsatsen stämmer bör ju framförallt insulinproduktionen snarast gå ner till ”normal” och man bör behandla insulinresistensen så snabbt som möjligt. För att avlasta bukspottskörteln.
Därför funderar jag litegrand över de mediciner som boostar bukspottskörteln, där ser man att också läkare säger att det fungerar bara ett visst tag, sen måste man övergå till insulin. Bör man istället med kost och motion försöka lösa samma sak? Det pratar vi förstås alltid om, men kanske är det ännu viktigare än vi tror i det fallet?
En annan svindlande tanke är ju vad som händer om bukspottskörteln får vila ordentligt länge, det vill säga att den under flera års tid blir hjälpt av anpassad kost och förstås motion, sömn, psykisk hälsa och alla andra faktorer. Kan vi komma tillbaka? Är det kanske t.om av vikt att försöka sikta på en produktion som är åt det låga hållet?
Jag har alltid sagt att frisk eller sjuk är ett begrepp som jag inte hänger fast vid så mycket, men jag kallar mig frisk varje dag som jag är frisk. Idag fick jag reda på att min insulinproduktion mer än halverats sen jag blev sjuk. Det borde vara positivt för min stackars bukspottskörtel. Hurvida jag kan förlänga den här 10-15årsgränsen som läkare pratar om med den här metoden, ja det har jag ingen aning om. Men det är en klar förbättring. Siffran indikerar dock på att jag fortfarande är i överkant när det gäller insulinproduktion, det kanske är rimligt för mig, men jag föreställer mig att ett lägre värde på den siffran bara är gynnsamt. I alla fall om man tittar i långa loppet.
Så när du funderar över din diabetes, även om p-glukos och Hba1c är fundamentala värden, kanske också c-peptid kan vara något som är värt att ha med i bakhuvudet. Även om din läkare har det, kanske det kan vara bra även för dig som patient.
Källa http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=9526